Är det här att vara rasist?
Jag har börjat gå en kurs, en intensiv kurs för att förhoppningsvis få ett jobb ganska snart efter. Det här är verkligen något jag ser fram emot. Och hoppas mycket på det.
Många ser nog yrket i sig som något av lägre rang, jag själv ser ett jobb, en inkomst, en ekonomi och ett jobb där jag tror att jag kan passa. Att ge service, både kunna låta folk vara men även vara social, att kunna ta ansvar för det jag gör, och ansvar för andra.
När jag pratade med min handläggare på AF var det tveksamt om jag kunde få kursen, var det ett lämpligt yrke för mig som opererat knä för artros och känner av knäna. Och inte ska ha konstant tunga lyft i jobbet.
Och frågan var om just dessa saker gjorde att jag skulle få kosta pengar, gå kursen. Till slut så fick jag ialla fall ja.
Kursen startar med en vecka där man enbart gjorde en massa tester, sina förkunskaper i olika ämnen men mest svenska. Varför jo för att övervägande av alla som sändes till denna "testkurs" var personer med svenska som andra språk och utan en viss nivå av kunskap i svenska kommer man inte klara resten av kursen. Som är intensiv och går fort fram??? Ja det ska vara så ialla fall.
Av oss som gick första veckan var det 6 st som fick gå vidare till själva kursen. Som vi nu gått halva av.
Av oss 6 är det egentligen bara 3 st som klarar svenskan, Behöver jag säga att 2 av oss är svenskar och en är en mycket ambitiös kille som kom hit som tonåring men haft föräldrar som varit stenhårda på att väl här i landet så ska alla lära sig språket väl, annars kommer man inte klara sig.
Dom andra 3, det är hemskt att se hur otroligt dålig svenska dom kan, HUR kan dom sändas till kursen från första början. Och företaget som håller kursen säger till AF vilka dom ser kan fortsätta och inte. Men AF säger då om vissa oavsett "dom ska gå" Men samtidigt vet man att dom aldrig kommer fixa kursen på denna korta tid, eller ens på lång tid om inte svenskan blir bättre. Och inte kommer dom att kunna få jobb heller.
Sen en av dessa tre personer har också ett skadat ben, en olycka, benen helt trasigt och det är skenor inopererade och det finns inget "kött" på flera ställen. Går på kryckor. HUR kan han lätt få kursen, samt ha tanken att han ska ha utbildning på flera saker via AF sen också. Jag fick tjata mig till min plats på grund av mina knän, men lovar att ingen ser utifrån att jag har problemet, jag varken haltar eller klarar inte av att knäböja eller lyfta saker. HUR tänkte AF där egentligen?
Flera som kom med från start har också utbildningar som gör att dom kan ta jobb, jobb som finns. Så varför är dom sända på ytterligare kurs som kostar????
Någon hade bara varit arbetslös 2 månader.
Det är bara invandrare som har den bakgrunden eller framtidsplanerna att få flera utbildningar betalda.
Men jag som svensk och jag vet andra får tjata och kämpa för att få något som kostar från AF även om det kan ge ett garanterat jobb.
Varför är inte dom personerna som har svårt med svenskan och då menar jag verkligen jätte svårt dom förstår inte när man säger "hinna ifatt", "belöning" osv.... varför sätts inte dom på en kurs svenska? Varför finns inte krav på att dom har en viss nivå på sina språkkunskaper först? Om det läggs pengar på den utbildningen så säger jag inget alls....
Men en utbildning där dom inte hänger med alls på grund av språket, där dom inte kommer klara proverna på grund av att dom inte klarar svenskan. Varför slösas pengar bort på detta sätt?
Sen då detta som verkligen gör att jag känner att jag förstår SD mer och mer, sorgligt nog. Men hur dom inte är ett dugg oroliga. Den ena köper alla frågor som kan komma på slutproven från en vän, säger stolt att vännen har alla frågorna på ett USBminne, och lär sig frågorna och rätt svar så klarar han sig. En annan sa (nu kom han inte med) men han skulle betala 4500 kr för att låta någon annan göra provet åt honom.
Och man märker att det enda dom vill är inte att ta ett jobb hos en seriös stor firma utan helt jobba själva eller på annat sätt jobba svart för att tjäna mycket pengar.
Det genomsyrar för mycket, hur dom får mera fördelar, lättare att få betalda saker, sen ska det ändå fuskas och sen ska det jobbas svart. Det är inte konstigt sen att så många är och blir rasister. Och dom som blir mest berörda av detta är ju dom invandrare som verkligen försöker att göra på rätt sätt. Dom får inte chansen att ens visa att dom är seriösa och kunniga.
Och det är inte så konstigt, jag ser nu 11 invandrare där 10 är mest inne på att fuska och köpa sig att klara proven. 1 enda är seriös, lärt sig språket, vill jobba seriöst osv. Han försvinner ju i mängden av alla dom oseriösa.
Är det så konstigt att man mer och mer lutar åt att bli rasist??? Eller vad ska man kalla sig? Rasist är ju inte heller rätt för det är ju inte hela gruppen, utan det är ju bara största delen av gruppen.
När affärer har något extra och ska sänka sina priser, har ni märkt
att dessa dagar där det jubileras, eller det är något annat fantastiskt som gör att priset sänks, dessa dagar kommer alltid före lön.
Vi har en affär som har nyinvigning nu med massor av fina extra priser och rabatter.
Noterar att pensionen kommer innan, barnbidrag kommer innan, Men är man utan barn, inte pensionär och har det knapert och verkligen skulle kunna ha nytta av de sänkta priserna, man får pengar från den 25e och framåt, då är man körd helt. Pengarna kommer för sent och har man det knapert så har man inte pengar kvar den där sista veckan.
Hörd idag när jag var och handlade hur flera mumlande om detta, att det spelar väl ingen roll alla dessa fina erbjudanden och bra priser och rabatter, finns ju inga pengar då när det gäller ändå.
Igen ser man det här, det är bara dom som har det riktigt bra ställt som kan ta del av bra erbjudanen. Inte dom som verkligen skulle glädjas av det.
Ost ost ost
ja jag är så otroligt sugen på ost ikväll. Hårda ostar att göra till tärningar och bara sitta och småäta. Ostar med lite smak. Ha lite olika marmelader till. MUMS.
Men ska hålla mig, tar det som myskväll till helgen istället.
Gammal kärlek rostar aldrig, eller???
För exakt tio år sen skilde jag mig, jag bestämde mig för att vara singel. Och att absolut inte träffa någon man från samma stad som där jag bodde.
Men ganska snabbt började jag prata med en man på nätet. Vi blev vänner, träffades som vänner först men det utvecklades till mer. Som jag uppfattade hans situation så låg han i skilsmässa eller var precis klar med den. Jag var då blåögd och trodde att man var ärlig mot en person man träffar och inleder ett förhållande med.
Men ganska snabbt började jag prata med en man på nätet. Vi blev vänner, träffades som vänner först men det utvecklades till mer. Som jag uppfattade hans situation så låg han i skilsmässa eller var precis klar med den. Jag var då blåögd och trodde att man var ärlig mot en person man träffar och inleder ett förhållande med.
Men efter någon månad så avslöjar han att han glömt berätta en sak, att han var gift. Då var det redan för sent, jag hade fått känslor. Det fanns löften om att blev det si eller så....
Jag tänker inte alls gå in på djupet alls, jag tänker inte heller försvara mig med att han lurade mig. Jag stannade, vet inte om jag ska skylla på nyskild efter 20 års äktenskap och samtidigt som äktenskapet tog slut dog även vår son, så jag var väldigt sårbar. Det kvittar, jag stannade hoppades, var då kär trots allt.
För när barn blandas med, hans och mina då känns det som om det är allvarligt, som att man verkligen menar mer än att bara ha en älskarinna. Man utsätter inte sitt barn för att behöva ljuga för sin mamma om det bara är en älskarinna, inte i min värld ialla fall....
Lång historia väldigt kort, mina känslor dämpaders mer och mer, men jag tycker om honom som person, han är underbar, rolig, omtänksam men förhållande, trohet, ärlighet i detta vet han inte vad det är. Jag tror att jag är den som vet mest om honom och hur han behandlar kvinnor. Hur han jagar bekräftelse och inte ser hur han sårar och ljuger.
Jag vet t ex att hans fru och han träffade gemensamt en kvinna, en negress, frun trodde att det var hon som "fått kontakt och hittat en kvinna för lek tillsammans" Jag vet att så inte är fallet, han träffade negressen långt innan och det var med flit dom fanns på samma fest. Han fortsatte också träffa henne ensam även när alla tre träffades, samt även långt efter att han lovat att inte göra det.
För något år sen får jag höra från en gemensam vän att han sagt att jag inte släppte honom, jag förstod inte att han gått vidare, han hade träffat någon ny. Nu vet då denna vän mer om mig och mitt liv och mina förhållanden efter att det blev brutet med honom än han gör, hon och jag är närmare vänner så att säga. Så hon hade ju småskrattat åt det han berättade, för samtidigt ville han ta med vin och komma och hälsa på henne.
Och samtidigt så tjatade han dagligen på mig att få träffas.
Nu är vi som sagt vänner fortfarande, jag är så nöjd med att vara just vän, det finns inga andra känslor där för honom. Ska vara då att jag är lite "mammig" och tycker synd om honom att han ljuger så att han aldrig kommer kunna ha ett riktigt bra förhållande.
Den kvinnan han haft förhållande med ett tag nu har avslutat förhållandet och han skriver då till mig att han funderade på om vi skulle börja träffas på ett annat plan för att se om vi kunde börja om.
Jag tror att han tror att jag är kär i honom fortfarande, det gick upp för mig här i min vakna natt. Att jag inte har något förhållande beror på just det.
Ja nog är han orsaken till 80% att jag inte har ett förhållande, att jag inte litar på män alls, att jag är så misstänksam mot män via nätet att dom ledsnar på mig. Jag vill inte träffas eller prata i telefonen. Varför då, jo för att denna mannen har inte bara en profil på varje sida han har flera profiler, han kan sitta och testragga på mig från olika profiler för att se om jag nappar. Antar att han gör det på andra också så jag är inte unik, det tror jag inte. Jag vet hur han suttit med profil som kille runt 25 år raggat och bestämt träff med äldre kvinna, sen åkt till platsen där hon skulle möta killen, suttit och tittat hur hon agerat och hur länge hon väntat. För vem misstänker en äldre man sitta och vänta i en bil.
Det finns flera sånna här varianter, och hur jag kommit på att det är inte någon trevlig man som blivit intresserad av mig jag suttit och pratat med, utan en falskprofil han har.
Så ja han är en stor orsak till att jag inte dejtat mera, inte litar på män alls. Men inte är anledningar att jag fortfarande skulle vara kär inte *ler*.
Undrar bara hur man kan få för sig något sånt eller hur man egentligen kan agera som han.
Jag sa till honom att det är ju jätte bra för honom att bli skild, för då behöver han inte ljuga utan kan ärligt och rakt leta upp en kvinna som vill ha förhållande på samma sätt som honom. Men inte då, han fortsätter ljuga.
Jag tycker mest synd om honom har jag kommit på. Men jag kan ju inte rädda världen nej inte ens honom. Är man vuxen får man ta eget ansvar.
Så var inte det kul längre
Jag blev verkligen förtjust tv-serien "Suits", och när jag någon gång blir förtjust i en serie och tittar på programmen på datorn från start till slut eller senaste delen så brukar jag fortsätta gilla den.
Men "Suits" ledsnade jag på halvväg in på säsong 2. Ovanligt att en serie blir så totalt urdålig för mig...men det måste ju ske det med *ler*
Ge aldrig upp, kämpa på
ibland kräks jag på dessa ord. Undrar om någon som verkligen vet vad det är att konstant kämpa ens kommer på tanken att säga dom där orden till någon som inte är på topp?
Nu menar jag inte att det inte är värt att kämpa, men jag menar att ösa dessa ord över någon som har det jobbigt som attans.
Men behöver inte alls kämpa hela tiden, man får ge upp, jag tror att man ibland till och med behöver ge upp. Ta en paus från kämpandet som tar sån otroligt energi från en.
Man får tycka jätte synd om sig själv ibland. Verkligen sörja, verkligen låta alla de där känslorna bubbla ur en, tömmas helt. Jag tror att man faktiskt behöver det ibland. Det blir som att ta en paus och hämta upp energi igen.
Visst man kanske fortsätter kämpa sen efter pausen. Eller så ramlar saker på plats under pausen som gör att man kommer på att det är ingen mening med att kämpa, bätter acceptera en viss sak och istället hitta något annat.
För ibland kämpar vi på framåt, men vi är på helt fel väg, vi kommer aldrig att komma framåt där, vi kommer bara stampa. Men med orden ge inte upp, kämpa på så släpper man inte man fortsätter bara framåt, men måste ju visa att man kämpar.
Men kanske en paus, energipåfyllning, tömning av negativa tankar och känslor behövs. Att landa lite och istället se saken från en annan vinkel, acceptera vissa saker, ändra riktning på andra. Och det kan vara svårt att göra detta när man konstant kämpar!
Suits
Hittat en ny serie att titta igenom *ler* Som jag gillar.
Vem gillar inte män i kostym? Väntar med längtan tills nya "Person of interest" avsnitt.
Vad är ödmjukhet?
En av de absolut finaste egenskapen jag tycker en person kan ha är ödmjukhet.
En person som är otroligt duktig på sitt område, och gärna delar med sig av sina kunskaper. Och också hungrig på att lära sig andra saker av personer som är bra inom sina områden, erkänner att den inte är bra på allt.
Men det är också en person som är så trygg i sig själv att den inte alls behöver tala om för allt och alla hela tiden hur bra den är.
Jag blir så full i skratt när jag läser hur en person, som finns i en grupp på facebook, självklart en grupp h*n startar själv, där h*n konstant talar om hur ödmjuk h*n är. Sen så öses det ut saker som bara lyser "bekräfta mig", det skrivs också hur bra personen är, hur den har så mycket erfarenheter av livet som h*n vill dela med sig eller nej fel lära andra personer. Så det hålls kurser, det skrivs bok, en till på väg, och det bloggas. Och konstant görs det reklam för sig själv och hur bra h*n är. Och självklart kallar h*n sig för en mycket ödmjuk person.
Ett val
jag står inför ett val.
Varför är val så svårt?
Det här är kanske inte ett svårt val, hur jag än väljer, hur jag än prioriterar kan det andra skjutas upp.
Frågan är, vad är viktigast för mig, båda kan man säga har med mitt välmående att göra, hälsan. Båda sakerna gör att jag mår dåligt är nere, till och från mer eller mindre. Båda sakerna är också lite beroende av varandra. Så det är nog där kruxet ligger. Vad är bäst att välja först? Vad går bra att skjuta på? Hur lång tid tar det tills jag får göra detta nästa gång om jag skjuter på det nu?
Gillar inte val, inte val där det är viktigt att jag väljer rätt, prioriterar rätt. För mitt mående, för tiden, tiden är också kopplat till mitt mående....
Olika sorters otrohet
Kan aldrig komma ifrån USAs presidents ursäkt, det var ju bara oralt. Som om det inte skulle vara otrohet.
Men visst alla sätter vi olika gränser för vad vi kallar olika saker.
Men att tro att man ska komma undan med att sålänge det inte är penetrerings sex så är det inte otrohet ja då måste man räknas som mindre smart.
Att det här med olika varianter av otrohet kom upp i tankarna är ju just för att min väninna och jag pratat en hel del om detta med otrohet. Och kan man lite på en man som varit otrogen i sina tidigare förhållanden.
Nu finns det ju massor av varianter men vi smalade ner och gjorde grupper av det när vi pratade.
- Sexchatt via nätet men med anonyma personer som byts ut
- Sexchatt via nätet men med samma person ofta, lära känna mer än bara sex, byte av bilder, mobilnr och sms samt kanske även samtal.
- Fyllemisstag, en gång, full och inget mer.
- Sexraggande av flera, det är jakten att kunna få till träffar med sex, med många
- Långa förhållanden, men en eller flera kvinnor på sidan om sitt fasta förhållande.
Här är det ju bara man själv och sina egna värderingar som kan sätta gränsen för vad man kan acceptera eller kanske mer säga förlåta, eller lita på personen.
För mig finns det två alternativ som eventuellt med stor förstålese för varför, och känslan när mannen pratar om det. Hur det känts, skuldkänslor osv. Som jag skulle kunna tänka mig acceptera att det skett, speciellt om det sen lett till att han tagit tag i sitt liv, reder ut det eller gått isär med sin partner för att sker otrohet vet man att något är fel.
Det är 1 och 3, men de övriga är så beräknande, och vanligt vis långvarigt att man kan vara ganska säker på att han inte kommer sluta med det heller.
En form av mänsklig rättighet
som jag ifrågasätter starkt är detta att alla personer som kan klara sig själv ska har rätten till eget boende. Att alla har rätten att själva välja om dom vill äta mediciner eller inte för sjukdomar dom har.
Alltså ingen kan tvinga dom och samtidigt har dom rätten att ha eget boende.
Jag har ett ex som jobbade inom den delen av vården där dom åkte runt och delade ut mat och mediciner flera gånger per dygn till vissa personer. De som klara dig någotsånär själva lämnades dagens mediciner på morgonen, det handlades tillsammans med dom så att dom lagade maten själva. Men sen fanns det då dom som inte klarade av allt detta själva, alltså var det att lämna medicinerna flera gånger per dag som gällde, ofta morgon och kväll, Ofta klarade dessa klienter inte heller av matlagning, så det lämnades av mat i portioner 3 gånger per dag.
Jag fundererar lite då, är verkligen en person som inte klarar av att medicinera sig själv, ta rätt dos, samt rätt tider och som inte heller kan laga sin mat en person som klarar sig själv. Och då alltså ska ha eget boende? Inte i min värld ialla fall.
Sen när jag då vet att man heller inte kan tvinga en person till äta sin medicin, kanske en medicin som gör att den inte får agressiva utbrått eller något i den stilen. Som en våldtäktsman, som sitter inne, får vård och kemisk kastrering, som sen få efter viss tid komma ut i samhället igen, det är personens rätt. Mänskliga rättigheter som det så fint heter. Men sen väl boendes i egent boende, ute i samhället, kan ingen tvinga honom att fortsätta äta sin medicin, kemisk kastrering som tar bort den sexuella driften. Så han slutar äta den. Ja vem som helst som kan tänka till nu kan nog lista ut vad som sker då.
Och i det fallet jag vet om, så skedde det också, en ung tjej i källaren på huset han bodde i, hade turen att fastighetsskötaren just den här dagen skulle ner och kontrollera något.
Att jag kommer att tänka på det just i natt beror på en granne vi fått, som är psykiskt sjuk, har personer som kommer och lämnar av mediciner, som kollar upp honom, ser till att han sköter tider till läkare osv. Alltså han klarar inte att sköta sitt egna liv. Han måste också äta sin medicin för annars får han aggresiva utbrott. Tror även att han har fler än en personlighet, det låter ialla fall som att det är flera personer som skriker åt varandra, och han är helt ensam hemma.
Ofta får han utbrotten på nätterna, eller det är då vi är hemma, allt är tyst och man kanske hör dom mest. Men det kan vara i flera timmar. Gap skrik, han kastar sig själv in i väggen och saker. Det är alltså ett jäkla liv, väcker mig och mina barn som ändå är vuxna. Det finns dom med småbarn, hur skoj är det att försöka förklara och trösta ett barn som vaknar av detta och blir rädd?
Han kan också elda inne med kvistar och tidningar på spisen för att laga mat??? Brandkåren har varit dit några gånger.
Äter han sin medicin som han ska, om han också håller koll på dosen och ändrar den allteftersom det behövs, så fungerar han så att han slipper utbrott och märks inte så mycket.
Äter han sin medicin som han ska, om han också håller koll på dosen och ändrar den allteftersom det behövs, så fungerar han så att han slipper utbrott och märks inte så mycket.
Han går efter barnen till skolan eller hem från skolan vilket är skrämmande för dom.
För han vill inte ta sin medicin, och dom kan bara lämna av den morgon och kväll, men dom får inte tvinga honom att ta den, dom får inte ens stanna för att se att han tar den. Utan bara lämna av den.
Igen mänskligrättighet att få ha ett eget boende och klara sig själv,
Men gör en person som inte tar sin medicin och då blir inte bara störande utan även skrämmande för andra verkligen det? Klarar sig själv?
Alltså en person, med psykiskt sjukdom, som ändå får själv bestämma om han ska eller inte ska ta sin medicin, även om han tydligen inte alls är kapabel att förstå vad som sker när han inte gör det.
En person som skrämmer barnen när han följer efter dom, när föräldrarna klagar får dom bara svaret att han ju inte är farlig.
Eller han eldar hemma inne, när tar det eld i andra saker, flammar upp och hela huset får evakueras, om man har tur skadas inget mer än hem och ägodelar.
Eller alla som väcks och störs på nätterna av hans agressiva utbrott som hörs lång väg, skrik och dunkar.
Men alla andra som bor omkring, har inte dom samma mänskliga rättigheten, om att få leva ett lugnt liv, utan att störas utan fara för brand osv?
Räknas verkligen en persons rättighet att klara sig själv, vilket han ju helt klart inte egentligen gör, mer än alla andra som bor i samma område?
Jag har aldrig och kommer aldrig att få ihop den ekvatiomen.
Jag vill bli huvudlöst
kär, helt tappa andan och sluta tänka. Bara känna. Vill att det sker så snabbt att jag inte hinner sätta upp murarna och börja tänka.
Men tydligen ska jag bli det eller det måste bli så om jag ska få ett förhållande till julen (2013). För enligt 3 personer som läser tarot och är mediala så ska jag ha ett fast förhållande då. Vara kär och lyckligt sväva runt. Och det ska vara min själsfrände den där mannen, något extra.
Ja tack så kär vill jag bli, den mannen drömmer jag ju om också. MEN att hinna med det till jul, jag som har murar, vallgravar och hagtornshäck runt mig, Så den mannen måste ha tålamod och verkligen vilja ha mig, veta det och visa det. Men tror inte det är nog tid kvar till jul. Det är ju inte så många dagar kvar om man tänker så. Bara lite mer än 2 månader.
Men visst blir det spännande att se vad som kommer ske, kanske jag skulle be om att få ersättning om dom har fel *ler*.
Kan man lita på en som varit otrogen
mer eller mindre konstant i tidigare förhållanden, flera gånger?
En fråga en väninna ställde mig. Och jag svarade självklart spontant utifrån mig själv. "Nej det skulle jag aldrig göra"
Nu har vi bollat denna fråga fram och tillbaka från olika vinklar ett par dagar.
Visst mitt svar kommer självklart för att det är min värdering, det jag känner är rätt att känna, min rädsla för att bli sårad och valet jag gör för att så gott som möjligt välja bort situationer som kan såra mig. Men också för att jag inte sitter i situationen att ha blivit kär i en sådan man,
Nu är jag inte av den här spontana sorten människa som blir förälskad direkt, släpper allt och sätter på mig dom rosa glasögonen. Nej jag är försiktig med mina känslor att jag först verkligen lär mig saker om personen som kan vara risker, och först när jag märker att det inte finns dessa risker vågar jag släppa på mina känslor. Kan ses som en kall person, en som har svårt att älska. Men det är jag inte egentligen, har bara blivit sån. Ett sätt att skydda mig själv.
Så jag skulle inte hamna i den situationen hon gjort nu. För hon fick veta väldigt snabbt varför hans tidigare äktenskap (fler än ett) tagit slut. Han har varit otrogen. Så det var inget han direkt dolde som kom fram sent då redan känslor fanns. Nej detta kom tidigt.
Men nu har hon fått känslor, och är helt inställd på att han aldrig kommer vara otrogen mot henne, det har han lovat????
Vad säger man då när hon frågar om hon är dum som provar? Har ju lust att säga, "Ja jätte dum"
Men sen vet jag ju att det är så lätt när man inte är mitt upp i någon känslomässigt, väl mitt i det försvinner logiken och det kommer in önsketänkande.
Mitt svar blev att älskar hon honom så pass mycket att hon är villig att prova, satsa fullt ut ska hon göra det. Känner hon minsta tvivel eller osäkerhet ska hon bromsa lite.
Hon ska däremot inte blunda för risken att det kan ske samma sak igen, hon ska inte utgå ifrån att det kommer göra det. Men hon ska heller inte blint tro att det inte kommer göra det.
Och är hon villig att ta risken, jobba med honom på ärlighet och kommunikation så att det inte sker igen. Försöka reda ut varför han gjort så tidigare. Brist på sex hemma, brist på bekräftelse, osäkerhet, stressad på något sätt och istället för att vända sig till sin partner söka kickar på annat sätt, spänning. Verkligen försöka reda ut när han hamnar i den situationen och känna att han är lika villig att verkligen jobba på och vara ärlig för att det inte ska ske.
(Nu tror jag ju att ingen man i världen klara av den raka ärligheten och det jobbet som ligger bakom, men man ska ju aldrig säga aldrig)
Jag hoppas att det kommer gå bra för henne, för dom. Men jag själv, nej jag skulle inte våga, jag vet att jag skulle bli mer och mer misstänksam och till slut skulle det nog gå ut över förhållandet.
Vi vinklade också sättet otroheten varit på om det är någon skillnad. Nu är otrohet alltid otrohet. Men visst kan situationer eller sätt ändå spela lite in.
Är det rätt om man tänker såhär?
Man söker en partner, att bli kär och få slösa kärlek och få tillbaka. Dela sitt liv med någon.
Så finns det någon man träffar som får det att pirra lite extra, man börjar lära känna personen. Så kommer det fram att han (pratar i de termer som är aktuella från min egen synvinkel, jag kvinna en partner man, men det kan självklart vara på andra sätt) har haft förhållande med eller kanske sex med en kvinna som jag själv inte alls gillar. Jag gillar henne inte för att jag vet att hon har värderingar och ett sätt som inte alls går ihop med mig och det jag lever för. Jag skulle själv aldrig i mitt liv kunna ens ha henne som en ytlig bekant.
Jag kan inte hjälpa det men då börjar jag på något sätt tappa respekten och förtroendet för denna man, Kan han gilla henne, kan han ha ett förhållande eller sex med henne så gillar han henne på något sätt. Han accepterar hennes sätt och värderingar, han kanske till och med delar dom. Man brukar ju göra det när man släpper någon nära. Man har samma syn i viktiga saker.
Men jag får helt plötsligt en helt annan syn på mannen, hur kär jag än är, hur bra det än känns så blir det stopp. Jag kan inte fortsätta. Kan jag inte respektera honom och hans val kommer det ju aldrig i längden att fungera. Eller kan man komma över sånna känslor?
Är det fel att tänka och känna såhär?
Sticka
Jag kommer närmare och närmare att försöka mig på att sticka något, antagligen blir det handledsvärmare nu till vintern eller en sjal, en stor härlig att ha över axlarna. Raka lätta mönster.
Men sen finns det en önskan om att kunna sticka egna koftor, finns så härliga fina, men alltid bara i små storlekar och jag vill ha delvis rymlig storlek sen är jag ju själv inte av den petita sorten.
Men ska man börja låter raka lätta mönster som en bra idé. Så att man får upp känslan och lite teknik för detta med att sticka. Om det är något för mig eller inte.
Men den här koftan skulle jag vilja sticka
eller denna
The Real Housewives of Beverly Hills
eller alla dessa "real housewives.." är program jag inte alls gillar, helt ärligt förstår jag inte alls vitsen med varför dom ens gjorts. Men så när man zappar runt på tv´n och hamnar där, stannar till lite för någon säger eller gör något dumt. Så tror jag att jag kommit på varför. För att visa hur otroligt korkade dessa personer är och att dom lever ett ytligt liv utan någon egentigen äkta mening.
Att pengar gör folk lite för ofta ytliga och korkade och till och med elaka...
Ursäkt och förlåt
Det här med att ge ursäkter, ta emot en ursäkt. Ge förlåtelse och få en förlåtelse.
Saker som kommer efter att man varit i en konflikt eller gjort något som sårat en annan person.
När man är den personen som gjort ett "fel" där det är en bra sak att visa att man vet om att man gjort "felet" så vill man be om ursäkt. För man vill oftast bli förlåten. Man vill veta att den andra inte går och är sur, arg på en eller ledsen. Det är sunt och en bra känsla att vilja visa att man vet om att man gjorde något som för den andra blev negativt.
Men är man den personen som blev utsatt för "felet" den som blev arg, ledsen eller kränkt så är det inte alltid att man vill att den andra ber om ursäkt. Varför kan man undra. Jag har funderat lite på det där och analyserat lite, Jag har min egna lilla teori om hur jag fungerar där.
Delvis så har jag ännu inte bearbetat det som skett, inte landat till så att jag kan ta den där ursäkten och bearbeta den på rätt sätt. Det blir istället som ett tvång att ta emot den och ge förlåtelse för den andra är ju storsint och be om ursäkt, erkänner sitt fel,
Ibland måste man få tiden att bearbeta lite, verkligen få lugna ner de här upprivna känslorna och slippa känna ett tvång.
För en ursäkt kräver en förlåtelse, en förlåtelse ska vara att allt är glömt och man fortsätter som innan. Jag tror att det är där det ofta ligger en hel del rädslor. Delvis att be om ursäkt, tänk om den inte tas emot, tänk om den inte ger en förlåtelse, tänk om det inte blir som innan.
Att få en förlåtelse från någon gör att man står där med ett krav, kravet att ta emot den och då ge förlåtelsen fast man kanske inte ens är mogen för det, man är inte klar i att bearbeta det som hänt och vet inte heller hur. Och kanske den andra tror att sen är allt som vanligt igen.
Men vad ska en ursäkt egentligen vara och innebära, och samma med att förlåta. Är det så att det måste innebära att allt är glömt och att man forstätter som om inget hänt?
Nej, inte för mig, inte längre, det var så förr, men jag har lärt om.
Idag ber jag om ursäkt för att visa att jag förstår att jag gjort den andra personen ledsen eller arg - gett dom en negativ känsla.
Får jag tillbaka att jag är förlåten tar jag det som att personen accepterar att det blev fel, att den vet att jag förstått att det blev fel och vilka känslor det startade. Men jag tror inte att det med automatik går tillbaka till det som var, Det är upp till den andra att bestämma hur den vill ha det fortsättningsvis.
Samma om jag får en ursäkt, jag tar det som att personen som gjort mig ledsen förstår varför jag reagerade. Och att den med ursäkten talar om att den förstått och tagit till sig det och försöker ta lärdom av det.
När jag sen förlåter så gör jag det för att själv få ett avslut. Vad som sen sker efter beror helt på vad det är som skett. Kanske det blir så att man fortsätter vänskapen som den var innan eller så avslutas vänskapen helt, eller det blir någonstans mellan, man är bekanta med inte nära vänner. Om det var en nära vän som sårat mig. Ofta är det ju då man reagerar som mest, när det är en nära vän som gjort något.
Ja det här med ursäkter och förlåtelser är inte så lätt alla gånger.
Meditera
Har märkt att många människor idag mediterar på något sätt, alla kallar det inte meditation, men det är ändå något som man mycket väl kan säga är det ändå.
Sen visst beror det ju på hur man vill använda sig av meditationen.
En del tar det som en helt avskärmad egentid, där man tömmer huvudet på alla tankar, tömmer kroppen på alla spänningar, bara kopplar av totalt och återhämtar en energi att orka med den fortsatta dagen. Det blir som en powernapp.
Andra har det som en stund av att släppa oviktiga saker och kunna koncentrera sig på något viktigt som ska göras, t ex tävla, hålla en föreläsning osv. En stund för att fokusera på just en enda sak.
Sen finns det dom som på så sätt "pratar, frågar, ber om hjälpt" till änglar, sina guider. Dom tömmer inte bort tankarna eller fokuserar på något som ska ske. Dom försöker istället få svar på något.
Jag själv har hittat en styrd meditation, alltså det pratas, man får veta vad man ska göra, koppla av eller vad man ska tänka på. Det är Kelly Howell, Brain sync. eller som jag såg att hon kallar sig nu "The brain whisperer" - http://www.brainsync.com/about-us/about-kelly-howell.html
Man kan hitta några gratis meditationer där, men även köpa andra, självklart *ler*. Och hon har verkligen en uppsjö av olika varianter som; Brain massage, Attract love eller health, deep learning, sleep, Faith, ja jag tror att det finns något för precis allt,
Jag fick av en väninna för några år sen en av Kelly Howells meditations cd, hon tyckte jag hade större behov av den än vad hon hade, hon hade nämligen hunnit träffa en trevlig man innan cd-skivan hann komma. Det är "Attract Love". Och jag är jätte glad över den, den fungerar perfekt, kan inte hitta något som fungerar bättre.
Men inte för att hitta kärleken, eller ja jag vet inte hur det är för andra, eller så kanske man ska lyssna på hela för att det ska fungera inte vet jag. Jag kommer inte så långt i mitt lyssnande. För när jag har svårt att sova, tar jag och lyssnar på denna skiva och det slår aldrig fel, jag somnar inom 5-10 min. Och då är man ännu bara på att koppla av. Men för mig har hon en röst som är sövande. Eller så är det bakgrundsmusiken som fungerar bra för mig. Men det är underbart att kunna somna och få sova den timmen som det håller på. För jag vaknar alltid till sen när det är slut och det blir tyst. Funderar på att kanske ha den inlagd på mp3 spelaren flera gånger *ler* så kanske jag får sova längre. Ja det var en bra ide det ska jag ta och prova.*ler*
.
Ticnet
Sitter och kikar, rent tidsfördriv såhär en söndagsmorgon, på ticnet. Hamnade där för att jag sett lite reklam på tv och blivit lite sugen på att gå på teater, se någon show, göra något annat än film (hemma eller på bio). Så jag tänkte jag kikar vad finns det som lockar.
Och ser att jag missat Chokladfestivalen, den var ju denna helg, lite sent påtänkt, attans den hade verkligen varit något jag velat gå på.
Men tycker att sidan ticnet har är allt annat än lätt att hitta på, om man inte redan exakt vet vad man söker, märker jag.
Men är sugen på att se "Priscilla Queen Of The Desert The Musical" och "Spök". Eller kanske ta mig en "Natt på Nordiska museet". Lockar lite gör också "Arte Ink" och titta på lite duktiga tatuerare.
Ser också att dom på ticnet säljer biljetter till någon kurs, medialutveckling, håller i kurshelgerna gör Pehr Trollsveden och det är olika ämnen varje helg, 8 helger, varje helg kostar 2500 kr och då får man diplom, går man 6 helger får man certifikat. Nu har jag sett honom agera på tv, jag har hört andra som gått kurser hos honom, eller sittning och det är väldigt olika omdömmen, Men helt klart överväger det åt det hållet att jag då inte skulle betala en krona för att gå på något som han håller i. Jag skulle nog vilja ha betalt för den tid jag måste offra om jag skulle hamna i att jag måste ....Ja det säger nog vad jag anser om honom inom detta område!
Men nog lockar det att se Priscilla... eller Spök. Sen skulle jag också kunna tänka mig att gå på Operan, varför inte "Trollflöjten" eller "Don Giovanni" eller kanske bara gå och lyssna på konsert med Kungliga Hovkapellet.
Ja det finns mycket att välja på av helt olika inriktning, men faktiskt intresserar det mig och jag finner nöje i alla de olika varianterna.
Borde fixa till
mina naglar igen. Känns lite ovårdade, men samtidigt så har jag projekt framför mig i helgen som antagligen kommer göra dom ännu mer ovårdade så jag kan lika bra vänta tills efter helgen.
Blev besviken på en vän igår, och inser hur otroligt fast vissa är vid facebook att man glömmer den vanliga raka enkla kommunikationen. Människor mellan som alltid ska gå först om det gäller något.
Hon och jag hade bestämt att gå ut, eller mer hon tjatade för hon klarar inte av att vara hemma inte ha något att göra, efter en del tjat sa jag okey jag går med. Jag är inte alls av samma inställning, jag kan vara ensam och det behöver inte ske sker hela tiden. Men var snäll och tänkte att jag kan offra mig en kväll för en väns skull.
Vad ser jag då helt plötsligt på fb, jo hon ska göra något helt annat lördagskvällen, och det skulle bli så skoj så.
Nu gör det mig inget, jag slipper trängas på krogen bland massa onyktra människor. MEN varför inte kontakta mig personligen och säga att det blivit ändrade planer? Hade jag inte suttit vid datorn just då, hade jag ens fått veta det? Och varför ska man få veta saker via fb, personliga saker?
Facebook i all ära, det är bra och skoj sida, men när folk går över till att skriva allt offentligt där istället för personlig kontakt, då tycker ialla fall jag att det gått för långt.
En annan sak jag ofta undrar över är varför en del lever genom fb istället för att leva livet. Jag kan förstå om man är ensam, sitter långt ifrån sina vänner att man har kontakter via nätet. Och det är bra, det är ett sätt att vara social, inte bli allt för instängd. Men tycker att det mesta av kontakterna borde vara privata, man mailar till varandra. Inte sitter och kort kommenterar och gillar. DET är inte att ha kontakter, ha en form av socialt liv.
Jag kan förstå om man känner sig lite ensam och man lägger ut något för att få en form av bekräftelse att man syns,
Men när en person har som jag ser det ett liv, fast kanske något fattas ändå, men hur hinner man sitta på fb och göra inlägg stup i kvarten. Ja kvarten stämmer många gånger. Ändå har personen ett heltidsjobb, 2 barn (en som precis börjat skolan och en som är tonåring) båda barnen har fritidsakiviteter som det skjutsas till, deltas i som förälder, sitter med som föräldraråd i båda barnens klasser, har djur som tar sin tid med att umgås med dom, ge mat och göra rent i deras burar. Sen på det en partner och tillsammans gör dom olika aktiviteter, som ut i skogen, tar båten ut och fiskar. Alltså som jag ser det ett verkligen fullt liv, det bör inte finnas tid eller ork till att berätta varje liten sak som görs på facebook. Men jo då, det är kommentarer hela tiden; nu gör jag det, nu åkr jag till jobbet, nu gör jag detta på jobbet, nu är jag hemma från jobbet, nu har vi ätit frukost, lunch, middag och vad för mat, nu ska jag ta mig an djuren, nu ska jag hoppa in i duschen, nu är jag trött och ska sova, nu ska jag... nu har jag....det bara droppar in hela tiden om allt och inget.
Hur mår man egentigen då? När man som jag ser det jagar bekräftelse om och om igen. Får man inte nog via jobbet, familjen, hobbyn och andra aktiviteter?
