Det där är jobbigt, jag är inte förberedd och då blir det så mycket större. Jobbigare om det är något negativt eller känsligt.

Att förvänta sig att en känsla ska komma för att man vet att man reagerar på ett visst sätt i vissa situationer. Det är lättare, man är lite förberedd på något sätt. Och det blir inte en "chock". Men när det kommer helt bara från ingenstans då blir det jobbigt. 

 

Så var det igår kväll och jag har funderat hela natten på varför, vad i filmen jag såg som utlöste känslan. Varför jag kände just så.

 

Såg på en av Twilight filmerna, den som gick på tv igår. Jag har sett, eller jag ska vara ärlig jag har slötittat på filmerna innan så det var ju inget som var helt nytt. Och jag är inte heller så betagen av filmerna, det är mera för mig en film som sålde och fick bli flera. Mest då populär hos yngre tjejer. Tycker inte ens att killarna ser bra ut, ja lite söta men mera "pojkar" och jag gillar män.

 

Dottern knäppte över till kanal 6, började titta på filmen men har sen gått ifrån tv´n. Och jag tittade inte heller, men ser lite i ögonvrån. Scenen där, nu avslöjar jag direkt min okunnighet i filmerna, för jag kan inte ens namnen på figurerna. Men scenen där hon för första gången får se och veta att en vän, han är varulv. Hon retar upp någon av hans "släkt" som förvandlas och ska attackera henne. Hon springer mot sin vän och ropar spring... men han hoppar över henne och förvandlas och försvarar henne.

 

Då kommer en klump i magen och tårarna börjar rinna. Varför? Vad hände? 

Ja om jag visste, men tror att det var för att det var så att han gick i försvar för henne, utan eftertanke, utan baktanke. Inte en tanke på sig själv eller egna faran. Han bara försvarade henne.

 

Nu tänker jag väl inte på försvar av den sorten när jag reagerade, utan mera det där att ha någon som älskar en så mycket att det inte finns en tanke på egna välmåendet utan bara hennes. Det kan ju vara att finnas där, krama om, stötta, hjälpa, ta hand om, försvara osv. Men just det där som görs av kärlek. 

Kommer jag någonsin få uppleva det igen? Kommer jag få ge det till någon, kommer jag få det av någon. Kommer jag våga släppa på murarna, vågar jag känna så igen, vågar jag lita på någon så att detta kommer ske igen, att jag får känna så igen?

 

Tror att det var just det som fick mig att gråta, känna sorgen inom mig. Vetskapen att jag kanske aldrig kommer att våga igen därför kommer jag inte få uppleva det igen.

Jag sitter här tidig morgon och funderar på hur otroligt negativt jag märker det pratas om denna dag. Sitter och läser vänners blogg/dagböcker på olika ställen och ser hur det kastas skit på denna dag. Hur det är för mycket påminnelse om att dom är ensamma, det är det som mest tjatas om.

 

Men måste dagen bara "firas" med en partner? Kan man inte bara hylla kärleken lite extra denna dag. Ja jag vet, man ska inte behöva ha en speciell dag för detta, man ska visa varandra kärlek oavsett dag på året. Men samtidigt tycker då jag att det är lite extra mysigt att ha speciella dagar för olika saker, som Alla Hjärtans Dag, Mors- och Fars Dag. Jag gillar små mysiga traditioner, även om jag tycker att man ska visa sin uppskattning och kärlek till varandra ofta ofta, helst varje dag. Men det är lite mysigt med alla hjärtan och all romantik som det är lite extra av den 14 feb. 

 

Som ett gäng skrev på ett ställe, det var en hemsk dag, dom skippar den här dagen men tar över alla de övriga 364 dagarna, kallar dagara för "slynornas dagar"???? Jag suckar, ja det är vuxna kvinnor runt 40 och många år till över det. Men vill man inte ha kärleken utan tycker det är viktigare att förespråka att vara "slyna" så är det ju bara bra för dom. Jag själv har gärna Alla Hjärtans Dagar 365 dagar per år, och hoppar helt över det här andra.

 

Det lustiga är att jag är också ensam, jag skulle också vilja fira med någon speciell. Men nu har jag inte någon och då tar jag istället och pysslar om mig själv istället, för det är ju det viktigaste ändå, att man älskar sig själv. För att inte tala om att visa sina vänner det, eller sina barn. Man kan ge en blomma, ett gulligt kort, gå ut och äta osv även med sina vänner eller sina barn, 

 

Gillar man ändå inte dagen så, kan man väl nonchalera den helt och sluta gnälla på den? Gnäll gör ju bara att man förstärker den där egna känslan av att vara ensam, att det är synd om en själv.

 

 

 

jag förstår mig inte på dom, inte hur dom tänker, varför dom agerar eller inte agerar, säger eller inte säger det dom gör.

Men samtidigt så vill jag verkligen göra det, vill förstå, vill slippa undra varför.

 

Det enda jag tycker jag lär mig när jag försöker förstå, är att dom inte går att lite på. Så kan det väl inte vara? Alla män kan väl inte vara sådana lögnaktiva egoistiska svin? 

Jag vill så gärna tro att det finns fina seriösa ärliga män kvar. Men finns dom kan det inte vara lätt för dom i detta samhälla som är idag. När övervägande är svin, och gör att vi tjejer/kvinnor blir så misstänksamma och svåra att komma in på livet.

 

Jag hade en man som förebild, en jag träffade för många år sen, blev kär i och verkligen kände tillit till. Det han gått igenom, de värderingar han hade och hur han agerade. 

Så efter många års tystnad får vi kontakt igen. På gott och ont, jag är glad att ha kontakt igen, MEN nu har jag ingen förebild längre, ingen man att kunns dähs "det finns... och finns en finns det flera". 

Vad säger man då när den sista mannen man trodde skulle agera på ett visst sätt gör det. Då tappas allt hopp, det lilla som fanns kvar om att det finns män att lita på fullt ut.

 

Så tänker jag, kanske det är för mycket begärt att vilja ha en partner, en som är ärlig, trogen och där man har det där livet jag vill ha tillsammans med. Kanske jag får nöja mig med att ha någon. Men som inte är ärlig eller trogen, men jag har någon ialla fall, någon att dela en vardag med. Men stå ut med oron över när och med vem, hur ofta osv. 

 

Men är det ett sånt liv man har framför sig? Ta vara på stunderna man har tillsammans - men inte tänka utanför, Försöka dämpa oron som äter upp en från insidan. 

 

Jag tror att det är just dom två valen jag står mellan, vara ensam eller ha någon där jag accepterar att det inte finns trohet och ärlighet.

 

 

någon ny man nära mig. Så nära att det kan bli något mer än ytlig vänskap. För jag låter dom inte komma närmare än så. Hittar bara fel på dom. Det är den här speciella mannen som finns kvar i mitt hjärta och jag jämför hela tiden. Inte många som kommer i närheten av hur han är. Och dom egenskaper han har, just dom jag söker, som får mig på fall. 

Det finns två män till som har kunnat mäta sig med honom. Men vad gör det när dom redan är upptagna och alltså utom räckhåll. 

 

Varför är det så otroligt svårt att ens prova släppa in någon annan, varför hittar jag bara fel på andra? Jag tror nämligen inte att alla andra är fel, eller att "han" är så mycket bättre än alla andra. Jag tror att felet ligger hos mig. Och jag har försökt, verkligen försökt, börjat ha en relation för att ge chansen. Men det går inte. Och jag kan inte vara som så många andra är idag. Får man inte det man vill ha så tar man det som vill ha en, så att man får något.

 

Jag vill ju inte att det ska vara såhär.

Känner hur det gör mig bitter, lättirriterad på andra som hittar varandra och dom män som försöker närma sig mig.

 

 

någon ny man nära mig. Så nära att det kan bli något mer än ytlig vänskap. För jag låter dom inte komma närmare än så. Hittar bara fel på dom. Det är den här speciella mannen som finns kvar i mitt hjärta och jag jämför hela tiden. Inte många som kommer i närheten av hur han är. Och dom egenskaper han har, just dom jag söker, som får mig på fall. 

Det finns två män till som har kunnat mäta sig med honom. Men vad gör det när dom redan är upptagna och alltså utom räckhåll. 

 

Varför är det så otroligt svårt att ens prova släppa in någon annan, varför hittar jag bara fel på andra? Jag tror nämligen inte att alla andra är fel, eller att "han" är så mycket bättre än alla andra. Jag tror att felet ligger hos mig. Och jag har försökt, verkligen försökt, börjat ha en relation för att ge chansen. Men det går inte. Och jag kan inte vara som så många andra är idag. Får man inte det man vill ha så tar man det som vill ha en, så att man får något.

 

Jag vill ju inte att det ska vara såhär.

Känner hur det gör mig bitter, lättirriterad på andra som hittar varandra och dom män som försöker närma sig mig.

 

 

Såg några ord idag på morgonen som berörde just detta

 

"Dear Heart,

Fall in love when you´re ready.

NOT

when you´re lonely"

 

Det här var ord som så väl stämmer och som jag ser att andra så ofta gör. 

Att det inte finns tålamod att vänta, att verkligen vara redo, att hitta den rätta. Nej det är desperat jagande att ha någon som partner. Så blir dom kära, men samtidigt så klagas det på den andra direkt. Det hittas fel direkt. 

För mig när man blir förälskad och kär så tar man på de rosa glasögonen och sätter sig på det fluffiga molnet där uppe i sjunde himlen. Det finns inga fel, allt är perfekt. Det är först sen när vardagen knackar på, när det är dags att gå från den här första förälskelsen till kärlek, att älska, det är då allt det där andra vardagliga kommer in, som de här små "felen". Det är då man märker om det är kärlek, att man kan ta felen för man älskar och ingen är perfekt. Eller om felen irriterar en för mycket, då kommer man på att det är bättre att gå skilda vägar, det var bara en förälskelse. 

 

Men idag ser jag mer och mer hur man deseprat håller sig kvar vid den man hittat oavsett. Man måste ha någon. Och felen ses på engång, dom rosa glasögonen klarar inte ens av att flitrera bort dom, hur ska man då klara av att leva med dessa?

 

Och jag antar att det beror just på att man tror man blir kär, när någon visar intresset tillbaka, för att man är ensam och det vill man inte. Så man blir kär av fel anledning, inte att man hittat rätt partner utan för att man inte vill vara ensam.

 

 

Kan aldrig komma ifrån USAs presidents ursäkt, det var ju bara oralt. Som om det inte skulle vara otrohet. 

Men visst alla sätter vi olika gränser för vad vi kallar olika saker. 

Men att tro att man ska komma undan med att sålänge det inte är penetrerings sex så är det inte otrohet ja då måste man räknas som mindre smart.

 

Att det här med olika varianter av otrohet kom upp i tankarna är ju just för att min väninna och jag pratat en hel del om detta med otrohet. Och kan man lite på en man som varit otrogen i sina tidigare förhållanden.

 

Nu finns det ju massor av varianter men vi smalade ner och gjorde grupper av det när vi pratade. 

1. Sexchatt via nätet men med anonyma personer som byts ut
2. Sexchatt via nätet men med samma person ofta, lära känna mer än bara sex, byte av bilder, mobilnr och sms samt kanske även samtal.
3. Fyllemisstag, en gång, full och inget mer.
4. Sexraggande av flera, det är jakten att kunna få till träffar med sex, med många
5. Långa förhållanden, men en eller flera kvinnor på sidan om sitt fasta förhållande.

mer eller mindre konstant i tidigare förhållanden, flera gånger?

 

En fråga en väninna ställde mig. Och jag svarade självklart spontant utifrån mig själv. "Nej det skulle jag aldrig göra"

 

Nu har vi bollat denna fråga fram och tillbaka från olika vinklar ett par dagar. 

 

Visst mitt svar kommer självklart för att det är min värdering, det jag känner är rätt att känna, min rädsla för att bli sårad och valet jag gör för att så gott som möjligt välja bort situationer som kan såra mig. Men också för att jag inte sitter i situationen att ha blivit kär i en sådan man, 

 

Nu är jag inte av den här spontana sorten människa som blir förälskad direkt, släpper allt och sätter på mig dom rosa glasögonen. Nej jag är försiktig med mina känslor att jag först verkligen lär mig saker om personen som kan vara risker, och först när jag märker att det inte finns dessa risker vågar jag släppa på mina känslor. Kan ses som en kall person, en som har svårt att älska. Men det är jag inte egentligen, har bara blivit sån. Ett sätt att skydda mig själv. 

 

Så jag skulle inte hamna i den situationen hon gjort nu. För hon fick veta väldigt snabbt varför hans tidigare äktenskap (fler än ett) tagit slut. Han har varit otrogen. Så det var inget han direkt dolde som kom fram sent då redan känslor fanns. Nej detta kom tidigt. 

Men nu har hon fått känslor, och är helt inställd på att han aldrig kommer vara otrogen mot henne, det har han lovat???? 

 

Vad säger man då när hon frågar om hon är dum som provar? Har ju lust att säga, "Ja jätte dum"

Men sen vet jag ju att det är så lätt när man inte är mitt upp i någon känslomässigt, väl mitt i det försvinner logiken och det kommer in önsketänkande.

 

Mitt svar blev att älskar hon honom så pass mycket att hon är villig att prova, satsa fullt ut ska hon göra det. Känner hon minsta tvivel eller osäkerhet ska hon bromsa lite. 

Hon ska däremot inte blunda för risken att det kan ske samma sak igen, hon ska inte utgå ifrån att det kommer göra det. Men hon ska heller inte blint tro att det inte kommer göra det. 

Och är hon villig att ta risken, jobba med honom på ärlighet och kommunikation så att det inte sker igen. Försöka reda ut varför han gjort så tidigare. Brist på sex hemma, brist på bekräftelse, osäkerhet, stressad på något sätt och istället för att vända sig till sin partner söka kickar på annat sätt, spänning. Verkligen försöka reda ut när han hamnar i den situationen och känna att han är lika villig att verkligen jobba på och vara ärlig för att det inte ska ske.

(Nu tror jag ju att ingen man i världen klara av den raka ärligheten och det jobbet som ligger bakom, men man ska ju aldrig säga aldrig)

 

Jag hoppas att det kommer gå bra för henne, för dom. Men jag själv, nej jag skulle inte våga, jag vet att jag skulle bli mer och mer misstänksam och till slut skulle det nog gå ut över förhållandet.

 

Vi vinklade också sättet otroheten varit på om det är någon skillnad. Nu är otrohet alltid otrohet. Men visst kan situationer eller sätt ändå spela lite in. 

 

 

Man söker en partner, att bli kär och få slösa kärlek och få tillbaka. Dela sitt liv med någon.

Så finns det någon man träffar som får det att pirra lite extra, man börjar lära känna personen. Så kommer det fram att han (pratar i de termer som är aktuella från min egen synvinkel, jag kvinna en partner man, men det kan självklart vara på andra sätt) har haft förhållande med eller kanske sex med en kvinna som jag själv inte alls gillar. Jag gillar henne inte för att jag vet att hon har värderingar och ett sätt som inte alls går ihop med mig och det jag lever för. Jag skulle själv aldrig i mitt liv kunna ens ha henne som en ytlig bekant. 

 

Jag kan inte hjälpa det men då börjar jag på något sätt tappa respekten och förtroendet för denna man, Kan han gilla henne, kan han ha ett förhållande eller sex med henne så gillar han henne på något sätt. Han accepterar hennes sätt och värderingar, han kanske till och med delar dom. Man brukar ju göra det när man släpper någon nära. Man har samma syn i viktiga saker. 

 

Men jag får helt plötsligt en helt annan syn på mannen, hur kär jag än är, hur bra det än känns så blir det stopp. Jag kan inte fortsätta. Kan jag inte respektera honom och hans val kommer det ju aldrig i längden att fungera. Eller kan man komma över sånna känslor?

 

Är det fel att tänka och känna såhär?

 

 

 

Jag pratade med en väninna ikväll som frågade mig "Är jag för kräsen i val av man för en relation?"

 

Vad svarar man på det när det vandrat en del män in och ut i hennes liv sista året, och hon har hittat både möjliga och omöjiga små fel för att välja bort. Tittar man så, visst kan man säga att den personen är för kräsen. Men samtidigt vet jag ju att det där stämmer inte heller. Det är något annat som ligger bakom, som gör att det bara är fel, att ingen duger.

 

För 7-8 år sedan var jag mycket i ett stall och hjälpte till, där fanns en kvinna som nyligen skilt sig. Hon samlade iho sitt liv med boende, djur, barn och jobb först under nästan ett år, Sen var det ut och flirta, ut och dejta, ut och försöka hitta en ny partner att dela framtiden med. Och det blev ett litet stående skämt varje gång hon skulle ut och dejta en ny man "Vad dissas den nya mannen för", har han keps, en gul t-shirt, fel skor, ja för det gick så långt att "felen" inte var personligheten, att det inte fanns samma värderingar osv. Eller rent utseende, som för smal, för tjock osv. Nej det gick över till verkligen fåniga fel som färg på klädesplagg osv.

Men så en dag så strålar hon, och har stött på en person som det bara totalklickade med. En som faktiskt till och med hade en hel del av de här "felen" hon dissat andra för. Och en kvinna, något hon förrut inte ens kunde acceptera att förhållande och kärlek mellan samma kön existerade. Hon är gift, och otroligt lycklig idag.

 

En annan jag känner har en väninna som är över 50 år, som letar en yngre lång, snygg, vältränad man, själv är hon lite gråmusvariant, kort och mullig. Mannen ska också ha pengar och ha hög standard. Det ska vara en troffé att visa upp. Hon dejtade och det var fel på det ena eller det andra. Ofta så föll det på att hon inte kände att han var snygg eller ung nog att visa upp, visa sig ute med. 

Och nu är hon störtkär, i en kort man med lite ölmage och 64 år gammal. 

 

Så jag tror att det här kräsna, att man hittar fel, är egentligen bara att man inte klickar ordentligt med personen. Och den dagen man gör det kan den mannen ha alla fel man dissat män för innan. Det spelar ingen roll.

 

Men klart man ska ju då också verkligen våga gå på hjärtat den dagen det känns bra och våga släppa alla yttre saker man lärt sig leta efter för att säga "nej det är fel". Och gå på hjärtats känsla.

 

För helt självklart så finns det någon för oss alla därute... ju äldre vi blir så är det tyvärr bara svårare och svårare att hitta ...

 

 

Ja jag vet ju att det blir så, om jag skulle få ha dig här i mörkret hos mig om så bara för en enda gång till. 

 

Jag är så förvirrad, det virvlar runt en massa "varför" och försök till analysering och tolkning av ord, agerande. Men jag blir ändå inte klok på det så varför lägger jag ner energi på det undrar jag.

 

Mår bra ler och skrattar ena stunden, ont i magen förvirrad ledsen andra stunden. Då och då kommer det tårar.

 

Varför kunde det inte vara som det var, Det tog mig 2 år att ens komma ut och fika med någon annan.

Han har fortfarande en stor bit av mitt hjärta...

 

Hade hoppats på att jag vid lite kontakt och sen en lunch skulle märka att det jag mindes var fel, så var det inte. Att allt var förskönat så att jag kunde skratta åt mig själv och släppa helt, gå vidare, äntligen. Därför drog jag ut lite på tiden innan lunchen, rättare sagt en månad. Och var ganska säker på att det skulle bli en träff där jag inte kände något annat än att han är ett fint minne.

 

Men inte då, allt det där som gjortde att jag föll, och föll för djupt fanns kvar. Känslan av ett inre lugn, att allt bara stämmer kom tyvärr som ett brev på posten.

Hur lika vi tänker och tycker, agerar och känner, värderingar och det viktiga i livet. 

Viljan att vara honom nära. 

 

Jag velar och är så förvirrad.

 

 

 

där jag irriterar mig på allt och alla. Där jag är avundsjuk på vänner som har hittat sina partners. Hur det gullas och skrivs på t ex facebook men även andra ställen och på andra sätt. Det är åhhh så jag älskar och åhhh så fantastisk, min skatt, mitt allt bla bla bla. 

Fattar bara inte varför jag känner såhär mot dom för samtidigt vet jag att det inte är så bra. 

 

Jag vet att den ena som ska flytta ihop med sin nya, ja dom köper hus, det har inte ens gått ett år och vi ska inte tala om hur många gånger det varit slut i det förhållandet. Hur hon gnällt och klagat, inget är bra. Eller jo när han släpper allt annat, sina barn, sina vänner, allt bara sätter henne i centrum bara ser henne och ger henne aktiviteter. Nu tog det slut en längre tid och sen helt plötsligt är dom tillsammans igen och köpt hus. Och jag kan gissa, det var hans sista kort för att få tillbaka henne "se vad jag vill, vi köper det där huset du vill ha" och hon nappar för hon ser bara det hon vill ha.

 

Eller manliga vänner som om och om igen är så nere och frågar hur han ska göra, som säger att man kan tydligen inte få allt, man får nöja sig och vara glad. Ibland är han så nere så det gör ont i mig. 

 

Ändå kvittras det och det öses ut om hur kära, hur lyckliga, deras paradis osv. Och trots att jag vet bakgrunder så blir jag ändå avundsjuk på fasaden dom sätter upp. En fasad jag ofta undrar är det för att övertyga andra eller sig själva om hur lyckliga dom är? Ändå känner jag ett starkt avund idag, jätte nere, ingen vill ha mig. Fast vet ju att det också är fel, det stämmer inte heller. Det är väl mera så att jag inte vill ha dom som vill ha mig och dom som jag vill ha vill inte ha mig. 

 

Minnen som berör känslor. Jobbigt jobbigt. 

 

Alla är vi olika, gillar olika saker, tycker om att göra olika saker. En del är otroligt sociala, vill att det sker saker hela tiden runt dom. Det ska vara massor av jobb, men även sen fortsätta ledig tid. Det ska måste hända något hela tiden annars klättrar dom på väggarna....

Sen finns det dom som lägger en hel del energi på jobbet, trivs visst med vänner och gillar att till en viss del vara sociala. Men det är inget måste, dom triv lika bra eller till och med behöver vilan, det lugna att det inte sker något. Det räcker med att vara hemma, plocka och fixa, läsa en bok, ta en promand, laga lite extra mat osv. 

 

Sen har vi olika smak gällande filmer, musik, böcker. mat osv. Olika intressen. 

 

Jag tror att det är bra att man inte är 100% lika. Då blir det tråkigt och man utvecklas inte, inte roliga diskussioner och man lär sig inget av varandra. Men jag tror att i det stora hela blir man lyckligare och lever ett mer harmoniskt liv (om man nu då inte gillar och trivs med att ha det lite mera, ska jag säga mindre harmonsikt runt sig, som sagt alla är vi olika) om man ändå är ganska lika, har samma värderingar och ser på mål i livet på samma sätt. 

 

Om man kan drömma och se det som skoj attt tänka framåt på vad som skulle kunna vara kul att göra, uppleva. Eller om man inte alls vill tänka på saker man kanske inte kommer göra, bara det man vet kommer förverkligas och ligger inom nära framtid. Om drömmar vad man vill göra måste infrias och att tillvaron går ut på att se till att det blir så, eller om drömmar också ibland kan får vara just drömmar. 

 

Hur som helst så mitt äktenskap, ska inte klaga vi var nog ganska lika i mycket, men också väldigt olika på många punkter. Kanske vi också efter ca 20 år växte ifrån varandra istället för ihop så att skillnaderna blev större och flera. Jag vet inte och det kvittar.

 

Så träffade jag då denna man. Där bara allt kändes så bra. Vi gillade samma saker, samma filmer, att läsa, inga behov av att det ska ske saker hela tiden, inte stora behov av att omge oss med vänner. Samma dryckesvanor, gillade samma mat osv. 

 

Det första jag kom på att jag verkligen saknade nu när jag fått kontakt med honom igen var det här att kunna skoja och vända och vrida på ord, slänga käft och skratta. 

Sen har det bubblat upp mer och mer, hur lika vi var, hur jag trivdes med honom just pga av att vi var så lika. Jag behövde inte vara social stup i kvarten, ledig tid kunde gå till att just bara vara. Det kunde räcka med att ta bilen och åka en sväng, ta en promenad. Det räckte. Vi mådde bra. 

 

Små saker egentligen, saker som inte är udda. Så då slår det mig inte bara att jag saknar det, saknar honom utan också varför har jag inte hittat någon som passar på samma sätt igen. Borde ju finnas massor av män som är just så, vill ha det så, Men jag har inte sprungit på en enda en. 

 

Har jag medvetet gjort det eller ??? Ja det är många tankar som far runt just nu, många känslor som far runt också. Man kan kort säga att det är ett inre kaos.

jag bara gråter ju, dom slutar så lyckligt. Dom är så kära och allt är perfekt. 

Ja jag vet att allt inte är perfekt hela tiden, kallas livet. Men jag vet känslan av att vara kär och den är undebar.

 

Har en vän, haft samma sambo i 35 år, gifta ca 12 år, tre barn nu över 20 år och egna liv. Och han säger att han aldrig varit kär. Jag menade på att det måste han väl ha varit, någon gång i början ialla fall? Men nej icke.

 

Vet inte om jag ska tycka synd om honom eller avundas honom. För det går ju inte att komma ifrån, man kan inte sakna det man aldrig haft. Visst kan man sakna det man tror att det är, men vet man inte så kan man ändå lätt släppa det, för man vet ju inte om det man tror är verklighet eller bara just en fantasi.

 

Men så fort man vet, ja då verkligen vet man och då går det inte att blunda bort saknaden.

 

Och dessa underbara romantiska filmer startar alltid igång min längtan och saknad. Och då gråter jag, delvis för att jag är ensam, delvis för att jag valt att vara så, delvis för att jag inte vet hur jag ska göra för att ändra mitt val, våga!

 

 

det känns som om det är dags för mig. Att en otrolig man kommer in i mitt liv och sveper iväg med mig. Får mig att känna mig speciell. får mig att skratta, som kramar mig, stöttar mig, tröstar mig, men också låter mig göra det samma för honom.

Bli verkligen förälskad och få sväva fram på små rosa moln ett tag och sen djupnar det till en varm trygg känsla, kärlek att vara kär.

Det vore härligt att få känna den känslan igen.

 

Men jag är ialla fall glad att jag känt det, träffat på så många personer sista tiden som säger att dom aldrig varit kära aldrig älskat så som mam älskar en partner. Usch vad hemskt det är att bara tänka på det. Att aldrig ha känt den känslan. Så gärna jag vill att dessa av mina vänner verkligen får känna detta. Vara förälskad och sen verkligen kär.