bara ta fram soppborste och sen damsugare.

 

 

Så var det för mig idag. Kommer hem efter att ha skjutsat dottern, tagit en promenad med hundarna och kommer in. Tar av koppel i hallen, hänger upp jackan och sen när jag precis kommer in i vardagsrummet så kraschar det till och jag tittar. Något i glas har ramlat ner på golvet precis bakom soffan. (Som inte står utefter en vägg utan fritt).

 

Då ville jag bara snabbt få upp allt glas för att inte hundarna skulle göra sig illa. Men nu efteråt så funderar jag på vad det var som ramlat ner och från var? Finns ingen hylla inget alls i närheten mer än soffan. Jag har heller inget i klarglas ens i närheten. Allt som det kunde ha varit som ljuslykta, står fint kvar på sin plats så att säga. 

 

Så nu snurrar det i huvudet på mig. Glaset var inte tunt som ett typ vinglas, inte heller tjockt som i mina ljuslyktor. Har heller inga dricksglas som är i den tjockleken eller ofärgat.

 

Ja det kanske får bli en gåta vad det var som gick sönder, eller så kommer dottern i helgen fråga efter något som var hennes *ler*. Då får jag veta vad, och var den stod, på så sätt få förklaring till hur något gick sänder precis där....

 

 

Igår läste jag på fb om några som hamnade på ett stillastående tåg, på grund av en olycka om skett lite tidigare. Någon hade valt att ta sitt liv genom att hoppa ut framför tåget.

 

Det är sorgligt att någon mår så dåligt att det är den ensa utvägen som finns som val. Men jag kan förstå det och säger inget om det, mer än att det är just sorgligt. Har för några år sedan varit med i en diskussion om detta, där det fanns några som ansåg att det var så elakt mot dom man lämnade efter sig, att det var så egoistiskt att ta livet av sig, inte tänka på föräldrar, barn, nära vänner osv. 

Där kan jag inte alls förstå hur man kan tänka så, att det är egoistiskt. Det visar bara att dom som har den inställningen inte har en aning om hur det är att må riktigt dåligt. För då vill man bara slippa det som gör ont. 

 

Men visst är det hemskt för dom som står personen nära, att den avslutar sitt liv.

 

Samma så läste jag på ett annat ställe en gång att någon tyckte att den som ska ta livet av sig ska tänka på dom som sen får ta hand om det hela, som polis, brandmän, sjukvård osv. Där har jag inte heller riktigt förståelse för varför det skulle vara så hemskt och att det skulle vara viktigt att ta hänsyn till. OBS nu att jag tycker att det är jätte sorgligt när en person inte ser någon annan utväg. men jag tycker att det är skrämmande när omvärlden hittar så för mig lustiga anledningar till varför personen inte skulle göra det. Som t ex tänka på dom som ska ta hand om det. Det visar verkligen att man inte ens försöker förstå personer som mår så dåligt.

 

Däremot kan jag förstå dom som anser att det är väldigt dåligt val att ta livet av sig på sätt där man förstör en annan människas liv, på ett sånt sätt att den kommer ha med sig hela sitt liv att den dödat någon.

Som t ex en tågförare, som råkar ut för att någon hoppar ut framför tåget. Jag förstår att personen som mår dåligt inte alls ser det så, det är bara ett tåg, dom tänker nog inte på att det faktiskt är en människa som kör och bromsar. Att det kan bli en fruktansvärd upplevelse för den personen. 

 

Men samtidigt så när någon mår så dåligt, eller kanske till och med är påverkad av någon form av drog. Så finns inte alls dom här logiska tankarna, där andras påverkan kommer med och förstås.

 

Det är verkligen så sorgligt när detta sker, för alla som på något sätt blir inblandad och får skuldkänslor för att dom borde ha gjort på annat sätt för att förhindra. Vilket oftast inte går, men tanken går åt det hållet, Som bromsa hårdare, styra undan, lyssnat, på annat sätt märkt, finns många varianter på den typen av tankar, men ändå vet nog alla att det hade inte gått ändå. 

 

 

Jag gör sällan det, jag brukar oftast bara nonchalera. 

Har märk att jag sista tiden, eller mera sista året börjat irritera mig mer på olika saker, olika beteenden som personer runt mig har. Vänner som är nära, just i beteenden dom fastnat i och ältar. 

Jag börjar tycka att det är jobbigt och jag kan känna irritation.

 

Har ingen som helst aning om varför det har blivit såhär, varför jag känner så nu men inte gjort förr. Vet inte om det är en positiv sak, att jag är mera med, att jag mer ser mina egna behov, ett jag inte enbart vill utnyttjas av vänner när dom mår dåligt för att dom ska få kräkas ur sig. Eller om det är en negativ förändring för min del.

 

Okända personer bryr jag mig inte alls om, dom berör mig inte. Men så sista dagarna har jag märkt att jag irriterar mig bara mer och mer på en person som finns på perrongen och väntar på samma tåg som jag gör, och åker samma tåg, och har en förmåga att alltid hamna i samma vagn, sätter jag mig på säte inne i vagnen nog sjutton sitter hon nära, tar jag istället klappstol precis vid dörrarna så nog sjutton sitter hon antigen på den andra klappstolen eller i trappan. 

 

Det som mer och mer irriterar mig är att hon delvis sätter sig mitt i - på en av bänkarna och röker, konstant tänds en cigarett och det bolmas. Är inte en perrong en offentlig plats? Där det är förbjudet att röka. Nu får folk röka som dom vill, det gör mig inget egentligen. Men när man märker hur folk runtomkring håller avstånd, inte sätter sig bredvid, hostar... försöker komma undan röken. Det är så respektlöst att sätta sig mitt i när det också är en liten station vi har här. Inte stora ytor. Ta och knata ut på ena kanten, vilken beror lite på vinden anser jag, man tar det håll så att röken inte blåser in mot alla personer. Man vet aldrig vem som är allergisk.

 

Och det här beteendet irriterar mig mer och mer varje morgon.

Sen att hon hela tiden både på perongen och på tåget pratar i sin mobil, högt och ljudligt gör inte mornarna mindre roliga och mindre att irritera sig på. Jag tror att alla som åker samma tåg, som står och väntar på tåget vet allt om henne. Om hennes dotter, delad vårdnad, ex, vänner, fester, vad hon handlat, vad det kostat, att hon köpt massor av julpynt på Rusta och till och med satt upp allt hemma, ja även julgranen sen någon vecka tillbaka. Om hennes jobb, när hon är ledsen eller glad osv.

Jag undrar lite om hon vet om att alla hör och kan allt om henne eller om hon tror att det inte är så högt och märkbart eller om hon vill märkas, höras? 

Oavsett så börjar det bli otroligt irriterande att höra detta pratades varje morgon hela tiden tillsammans med röken.

 

Varför är det så otroligt svårt idag att tänka på sina medmänniskor, visa respekt?

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har märkt nu sista tiden när jag går en kurs, synen på en singel kvinna.

Är man singel är det tydligen något som är "fel" och man ska vara tacksam för varje liten flirt som kommer. Varje man som visar intresse för träff. Jätte tacksam till och med för är man singel så söker man. 

 

Ja jag har stött på förvåning hos flera just män, kursen är bara män (i åldern 25 - 55) och så jag då som kvinna ensam kvinna. Och att jag sen varit singel i mer än 5 år. Då bara måste jag ju bli så glad och tacksam om någon flirtar med mig, vill träffa mig. Jag ska jubla skutta runt och fira. 

 

Det kommer en otroligt fånig min på dom män som försöker få till en träff utanför skolan, när jag säger nej tack. Och på frågan om jag inte vill ha en partner svarar jag nej. Vilket tar någon dag att få in.

Nu när några veckor gått så kommer det så smått in på det här med att sex då? Ja måste ju vilja ha sex.

Och jag är ledsen att jag inte kunnat ta bilder på den minen som kommer fram när jag svarar att jag har sagt jag lever som singel, inte att jag är utan sex. 

 

Men då kommer nästa fenomen in efter att dom fått tänka till lite. Att ja då är jag alltså intresserad av att träffas för bara sex. I deras ögon kanon bra, så då startar inviterna till träff igen. Lite mer fräckt kan man säga. 

Och när jag då igen säger nej, att jag inte alls är intresserad av att träffas. Då blir dom stackarna förvirrade. 

Och ännu mer förvirrade tankar kommer när jag säger att ha sex men inte förhållande är inte samma sak som att ha one-nights, det går så bra att ha som jag har, samma under flera år. 

 

Min tanke är nu, varifrån kommer detta? Att är man singel måste man leta efter någon och vara så tacksam för varje tillfälle till träff. Vill man inte ha förhållande är man lätt att få i säng. 

 

 

någon ny man nära mig. Så nära att det kan bli något mer än ytlig vänskap. För jag låter dom inte komma närmare än så. Hittar bara fel på dom. Det är den här speciella mannen som finns kvar i mitt hjärta och jag jämför hela tiden. Inte många som kommer i närheten av hur han är. Och dom egenskaper han har, just dom jag söker, som får mig på fall. 

Det finns två män till som har kunnat mäta sig med honom. Men vad gör det när dom redan är upptagna och alltså utom räckhåll. 

 

Varför är det så otroligt svårt att ens prova släppa in någon annan, varför hittar jag bara fel på andra? Jag tror nämligen inte att alla andra är fel, eller att "han" är så mycket bättre än alla andra. Jag tror att felet ligger hos mig. Och jag har försökt, verkligen försökt, börjat ha en relation för att ge chansen. Men det går inte. Och jag kan inte vara som så många andra är idag. Får man inte det man vill ha så tar man det som vill ha en, så att man får något.

 

Jag vill ju inte att det ska vara såhär.

Känner hur det gör mig bitter, lättirriterad på andra som hittar varandra och dom män som försöker närma sig mig.

 

 

någon ny man nära mig. Så nära att det kan bli något mer än ytlig vänskap. För jag låter dom inte komma närmare än så. Hittar bara fel på dom. Det är den här speciella mannen som finns kvar i mitt hjärta och jag jämför hela tiden. Inte många som kommer i närheten av hur han är. Och dom egenskaper han har, just dom jag söker, som får mig på fall. 

Det finns två män till som har kunnat mäta sig med honom. Men vad gör det när dom redan är upptagna och alltså utom räckhåll. 

 

Varför är det så otroligt svårt att ens prova släppa in någon annan, varför hittar jag bara fel på andra? Jag tror nämligen inte att alla andra är fel, eller att "han" är så mycket bättre än alla andra. Jag tror att felet ligger hos mig. Och jag har försökt, verkligen försökt, börjat ha en relation för att ge chansen. Men det går inte. Och jag kan inte vara som så många andra är idag. Får man inte det man vill ha så tar man det som vill ha en, så att man får något.

 

Jag vill ju inte att det ska vara såhär.

Känner hur det gör mig bitter, lättirriterad på andra som hittar varandra och dom män som försöker närma sig mig.

 

 

verkar det vara igen. Jag har blivit bjuden med som sällskap på en kryssning. Kan blir riktigt skoj. Jag behöver komma iväg lite och koppla av, se lite nya ansikte.

Men samtidigt så är jag lite lite osäker på om jag ska tacka ja. 

 

Varför jag tvekar

Delvis känner jag egentligen inte alls tjejen som bjudit med mig, hon är en arbetskamrat till min ena dotter. Och vi ligger i samma ålder, har sagt hej några gånger när vi träffats ute och blev vänner på fb. 

Antar att hon är lite ensam och söker lite nya vänner.

Sen så vet jag att hon är lite väl glad i sprit, och det finns inget stopp, och hon blir väldigt berusad. Och jag som knappt dricker, och inte alls gillar fulla personer. Det kan bli lite jobbigt. Å andra sidan, kanske om hon har sällskap, skoj, prata, och jag inte hinkar i mig så kanske hon anpassar sitt intag till mitt.

 

Jag ska tänka lite på det innan jag svarar ja eller nej. Helt ärligt är jag grymt sugen på julbordet båten har :)

Och jag vet att om hon blir för full eller försvinner klarar jag mig ypperligt bra ensam. Gäller bara sätta upp vissa små regler.

Som att eventuella flirtar så är det till mannens hytt det får gås, inte till våran. Sen att jag inte kommer hamna i den situationen vet jag. Men tydligen ska hennes aptit på män öka med intag av vätskan.

 

 

Som igår såg jag en film och det var en film som jag gärna hade velat få diskutera handligen med någon. Och någon är helt klart just en partner. Krypa nära, dricka lite vin en lördagskväll, småprata.

Sånt saknar jag så mycket ibland.

 

Såg några ord idag på morgonen som berörde just detta

 

"Dear Heart,

Fall in love when you´re ready.

NOT

when you´re lonely"

 

Det här var ord som så väl stämmer och som jag ser att andra så ofta gör. 

Att det inte finns tålamod att vänta, att verkligen vara redo, att hitta den rätta. Nej det är desperat jagande att ha någon som partner. Så blir dom kära, men samtidigt så klagas det på den andra direkt. Det hittas fel direkt. 

För mig när man blir förälskad och kär så tar man på de rosa glasögonen och sätter sig på det fluffiga molnet där uppe i sjunde himlen. Det finns inga fel, allt är perfekt. Det är först sen när vardagen knackar på, när det är dags att gå från den här första förälskelsen till kärlek, att älska, det är då allt det där andra vardagliga kommer in, som de här små "felen". Det är då man märker om det är kärlek, att man kan ta felen för man älskar och ingen är perfekt. Eller om felen irriterar en för mycket, då kommer man på att det är bättre att gå skilda vägar, det var bara en förälskelse. 

 

Men idag ser jag mer och mer hur man deseprat håller sig kvar vid den man hittat oavsett. Man måste ha någon. Och felen ses på engång, dom rosa glasögonen klarar inte ens av att flitrera bort dom, hur ska man då klara av att leva med dessa?

 

Och jag antar att det beror just på att man tror man blir kär, när någon visar intresset tillbaka, för att man är ensam och det vill man inte. Så man blir kär av fel anledning, inte att man hittat rätt partner utan för att man inte vill vara ensam.

 

 

Jag har börjat gå en kurs, en intensiv kurs för att förhoppningsvis få ett jobb ganska snart efter. Det här är verkligen något jag ser fram emot. Och hoppas mycket på det.

Många ser nog yrket i sig som något av lägre rang, jag själv ser ett jobb, en inkomst, en ekonomi och ett jobb där jag tror att jag kan passa. Att ge service, både kunna låta folk vara men även vara social, att kunna ta ansvar för det jag gör, och ansvar för andra. 

 

När jag pratade med min handläggare på AF var det tveksamt om jag kunde få kursen, var det ett lämpligt yrke för mig som opererat knä för artros och känner av knäna. Och inte ska ha konstant tunga lyft i jobbet.

Och frågan var om just dessa saker gjorde att jag skulle få kosta pengar, gå kursen. Till slut så fick jag ialla fall ja.

 

Kursen startar med en vecka där man enbart gjorde en massa tester, sina förkunskaper i olika ämnen men mest svenska. Varför jo för att övervägande av alla som sändes till denna "testkurs" var personer med svenska som andra språk och utan en viss nivå av kunskap i svenska kommer man inte klara resten av kursen. Som är intensiv och går fort fram??? Ja det ska vara så ialla fall.

 

Av oss som gick första veckan var det 6 st som fick gå vidare till själva kursen. Som vi nu gått halva av. 

Av oss 6 är det egentligen bara 3 st som klarar svenskan, Behöver jag säga att 2 av oss är svenskar och en är en mycket ambitiös kille som kom hit som tonåring men haft föräldrar som varit stenhårda på att väl här i landet så ska alla lära sig språket väl, annars kommer man inte klara sig.

 

Dom andra 3, det är hemskt att se hur otroligt dålig svenska dom kan, HUR kan dom sändas till kursen från första början. Och företaget som håller kursen säger till AF vilka dom ser kan fortsätta och inte. Men AF säger då om vissa oavsett "dom ska gå" Men samtidigt vet man att dom aldrig kommer fixa kursen på denna korta tid, eller ens på lång tid om inte svenskan blir bättre. Och inte kommer dom att kunna få jobb heller.

 

Sen en av dessa tre personer har också ett skadat ben, en olycka, benen helt trasigt och det är skenor inopererade och det finns inget "kött" på flera ställen. Går på kryckor. HUR kan han lätt få kursen, samt ha tanken att han ska ha utbildning på flera saker via AF sen också. Jag fick tjata mig till min plats på grund av mina knän, men lovar att ingen ser utifrån att jag har problemet, jag varken haltar eller klarar inte av att knäböja eller lyfta saker. HUR tänkte AF där egentligen?

 

Flera som kom med från start har också utbildningar som gör att dom kan ta jobb, jobb som finns. Så varför är dom sända på ytterligare kurs som kostar????

Någon hade bara varit arbetslös 2 månader.

Det är bara invandrare som har den bakgrunden eller framtidsplanerna att få flera utbildningar betalda. 

 

Men jag som svensk och jag vet andra får tjata och kämpa för att få något som kostar från AF även om det kan ge ett garanterat jobb.

 

Varför är inte dom personerna som har svårt med svenskan och då menar jag verkligen jätte svårt dom förstår inte när man säger "hinna ifatt", "belöning" osv.... varför sätts inte dom på en kurs svenska? Varför finns inte krav på att dom har en viss nivå på sina språkkunskaper först? Om det läggs pengar på den utbildningen så säger jag inget alls....

 

Men en utbildning där dom inte hänger med alls på grund av språket, där dom inte kommer klara proverna på grund av att dom inte klarar svenskan. Varför slösas pengar bort på detta sätt?

 

Sen då detta som verkligen gör att jag känner att jag förstår SD mer och mer, sorgligt nog. Men hur dom inte är ett dugg oroliga. Den ena köper alla frågor som kan komma på slutproven från en vän, säger stolt att vännen har alla frågorna på ett USBminne, och lär sig frågorna och rätt svar så klarar han sig. En annan sa (nu kom han inte med) men han skulle betala 4500 kr för att låta någon annan göra provet åt honom. 

Och man märker att det enda dom vill är inte att ta ett jobb hos en seriös stor firma utan helt jobba själva eller på annat sätt jobba svart för att tjäna mycket pengar.

 

Det genomsyrar för mycket, hur dom får mera fördelar, lättare att få betalda saker, sen ska det ändå fuskas och sen ska det jobbas svart. Det är inte konstigt sen att så många är och blir rasister. Och dom som blir mest berörda av detta är ju dom invandrare som verkligen försöker att göra på rätt sätt. Dom får inte chansen att ens visa att dom är seriösa och kunniga.

Och det är inte så konstigt, jag ser nu 11 invandrare där 10 är mest inne på att fuska och köpa sig att klara proven. 1 enda är seriös, lärt sig språket, vill jobba seriöst osv. Han försvinner ju i mängden av alla dom oseriösa.

 

Är det så konstigt att man mer och mer lutar åt att bli rasist??? Eller vad ska man kalla sig? Rasist är ju inte heller rätt för det är ju inte hela gruppen, utan det är ju bara största delen av gruppen.

 

 

 

 

att dessa dagar där det jubileras, eller det är något annat fantastiskt som gör att priset sänks, dessa dagar kommer alltid före lön.

Vi har en affär som har nyinvigning nu med massor av fina extra priser och rabatter.

Noterar att pensionen kommer innan, barnbidrag kommer innan, Men är man utan barn, inte pensionär och har det knapert och verkligen skulle kunna ha nytta av de sänkta priserna, man får pengar från den 25e och framåt, då är man körd helt. Pengarna kommer för sent och har man det knapert så har man inte pengar kvar den där sista veckan. 

Hörd idag när jag var och handlade hur flera mumlande om detta, att det spelar väl ingen roll alla dessa fina erbjudanden och bra priser och rabatter, finns ju inga pengar då när det gäller ändå.

 

Igen ser man det här, det är bara dom som har det riktigt bra ställt som kan ta del av bra erbjudanen. Inte dom som verkligen skulle glädjas av det.