På Darkside såg jag för någon dag sen en fråga och sen diskussion om genusperspektiv, hur det var så många som just där på Darkside i t ex sina gallerier hade album med bilder på sig själv och hade döpt albumet till just "lilla jag". Personen som ställde frågan undrade lite över detta då h*n stötta på i ett forum, där en tjej, som kallade sig feminist, hoppat på och börjat läxa upp, en tjej kalla dig sig "liten" för se det fick man inte göra det var att lägga sig i underläga direkt genom sitt nick.

 

Nu anser ju jag att man får kalla sig precis vad man vill och att man kan väl vara lite och nätt eller känna sig ung eller vad som nu får en att kalla sig "lilla". Det är inte för mig att lägga sig i underläge, däremot så om en feminstisk tjej reagerar på det så visar det för mig mera en otrolig dold aggresivitet hos den tjejen av någon anledning. Något som ingen annan ska behöva stå till svars för.

 

Jag själv gillar inte feminism, just för att det är ett ord som egentligen inte står för något specifikt, det har blivit ett samlingsnamn på något sätt. Det är så många olika varianter av tankar och ideal som slåss under det paraplyet. Allt från dom som ser det som en "kamp" för alla människor rätt till jämlikhet på alla plan inom alla områden. Till dom som är just det här manshatande kämparna som vill ha det lika mycket åt andra hållet som vad det är dom säger sig kämpa emot. 

Feminin är ju och förblir just ett ord för kvinna, kvinnlighet och med tanke på att dom feminister som kanske mest märks är just dom som är mera åt manshatar hållet. Kanske det är därför det är dags att använda ett helt annat ord för kampen om jämlikhet, lika för alla oavsett kön. Lika lön för samma arbete, lika villkor. Egentligen är det ju numer inte heller bara en kamp mellan män och kvinnor utan det finns där på andra sätt också.

 

Men tillbaka till "lilla" som då tydligen var ett ord som gör att man sätter sig själv i underläge. 

Jag ser också på just Darkside hur tjejer och kvinnor oavsett ålder kallar sig liten, lilla. flicka osv. Och det är undergivna tjejer. Så frågan är som startat i mitt huvud sen jag läste den här diskussionsfrågan. Varför är det så vanligt. 

 

På sätt och vis är det ju just att sätta sig själv i underläga inför en dominant man, ja det är ju även undergivna män som kallar sig små på något sätt. Så alltså även det omvända. Det är en markering att man vill känna sig liten och bli omhändertagen av någon. Inget fel i det heller. Ett bra sätt att signalera ut vad det är man söker. 

 

Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra när kvinnor 40+ konstant kallar sig "flicka". Eller jag ska säga såhär, jag kan förstå när det är sexuellt spel, när det kommer till lek, och det sexulla, att man kanske på detta sätt markerar eller förstärker en känsla. En känsla av att den ena har makten och den andra inte.

 

Men då det går över till att vara mer än bara just sexuellt, utan kvinnan vill få vara flicka och slippa ansvar för sitt eget liv även utanför sängkammaren. DÅ blir jag lite skrämd och undrar, hur står det till? Detta kan inte vara normalt 

Även om jag nu faktiskt har en vid syn på vad som kan ses som normalt, men det finns ändå gränser.

 

Att se detta fenomen och notera att det även syns eller kommer fram att det är osäkra trasiga kvinnor oavsett ålder. Då känns det inte som om det här är ett bra sätt, inte direkt upplyftande att försätta sig själv i en roll av att vara liten och inte vilja ta ansvar utan bara bli omhändertagen.

Det gör att jag undrar lite över varför dom dras till BDSM-världen, är det verkligen BDSM dom söker eller tror dom att det är saker som dom måste stå ut med för att få det andra?

 

För vilken normal man vill ta hand om en vuxen kvinna så? Ja inte ens som jag ser på det män som är dominanta och gillart BDSM, nej det är mera osäkre män som får en boost av att ha någon att styra så totalt. 

 

 

Jag är monogam, till 1000%, ja jag vet man kan bara vara 100% av något alls. Men för att förstärka hur jag känner för det här med förhållande, vad jag vill ha båda som par allmänt men även sexuellt. Jag är monogam, tycker att sexlivet är som bäst, ger mest njutning när man är två och privat.

 

Jag har inga som helst behov av att vara flera eller att visa upp mig, ha sex bland andra. Jag kan heller inte förstå dom som gillar det. Men jag accepterat dom och tycker inte att dom ska göra på något annat sätt om det känns bra för dom. Sen att jag har mina teorier om varför är en annan sak, att jag också hela tiden får mina teorier bekräftade gör ju inte att dom blir mindre starka. Men det är en annan sak.

 

Och att det är något han då provat på när han inte haft ett fast förhållande med starka känslor utan lekt och provat saker. Det kan jag köpa för mig går det bra för då finns inga känslor med, ingen kärlek på djupet. Det är lite så jag känner och tänker, att det går när man inte har djupa känslor för någon. Men finns det äkta kärlek så fungerar det inte alls. Men som sagt det är jag det.

 

Däremot så förstår en man väldigt mycket av eventuellt tillit som han fått från mig om han börjar prata om att vara flera i sängkammaren. Eller ja en sak är att kanske prata om att det är en fantasi, något han vill uppleva eller upplevt och inte har något emot att göra igen. För man ska kunna prata med varandra om fantasier. Men där är det stopp. Om det är något som tas upp för ofta backar jag lite varje gång, jag känner det som att jag helt enkelt inte duger.

 

Börjar han också prata om att det ska vara en väninna till mig, då går han bort direkt... ens nämna en väninna och sextankar för mig är verkligen att göra mig avtänd på honom på alla plan som går att hitta. Det finns inget värre. För mig alltså. DÅ duger jag verkligen inte alls. Och den känslan är inte skön att känna. Och då backar jag direkt. Och blir kall, det finns sen inget han kan säga eller göra för att försöka få mig att tro honom att jag duger och att han inte alls hellre vill ha sex med min väninna.

 

För mig är sex det mest intima man kan dela, något som bara blir bättre och bättre när man lär känna varandra och kan koppla av, njuta och utforska. Det är då sex är som absolut bäst.

 

Och jag har så svårt att förstå mig på varför detta kommer från nästan varje man. Det är så sårande och det gör att jag direkt tappar intresset för mannen. 

Varför kan inte män nöja sig med det dom kan få? När dom har en kvinna som är nyfiken på det mesta annars, provar gärna saker och utforskar det sexuella. Och ändå så räcker inte det? 

 

 

Ja klart att dom finns, det vet jag, men frågan är hur och varför. Jag vill gärna ha en man, som kan leda och ta för sig, stötta och förstå. Men också visa sig svag och få stöttning när han behöver det. Jag behöver inte en man som på något sätt hittat bdsm och den "makt" dom tror att dom får genom att vara bdsm är som en form av "penisförlängare". Alla har ju inte råd med svindyra bilar!!!

 

Så då hittar dessa osäkra män ett annat sätt, och vilket är inte bättre än att få en tjej att hoppa efter deras pipa. Bestämma och sen leka med tjejens psyke, ja för det är just vad många av dessa män gör. Har tjejerna som försökskanier , se hur långt det går att få dom, hur långt kan en tjej gå över gränsen för vad hon absolut inte vill, inte mår på djupet bra av, för att det måste hon ju, hon ska ju lyda. 

Det han inte ens tänker på är att detta beteende när hon går med på vad som helt inte är undergivenhet utan en stor rädsla att göra fel, eller/och bli lämnad.

 

Men nu har jag mer och mer fått svar på varför dom som är av motsatta kön och vill kalla sig dominanta väljer trasiga gärna yngre tjejer. Tjejer/kvinnor som inte vet sina rättigheter och skyldigheter mot sig själva oavsett vilken roll man har. Eget ansvar. Tjejer som behöver styras. Vet att dessa tjejer också har stora humörsskiftningar och kan vara riktigt jobbiga, det krävs en helt del stöttning från männen. Det har jag alltid undrat över, hur orkar dom det men inte klarar dom av en stark trygg kvinna.

 

Nu vet jag, det är som med barn, dom säger till som till ett barn, lite "jag dominant du ungergiven så jag bestämmer" för mig blir det samma sak som "jag är din förälder jag bestämmer". 

 

Men det är ju också för att dom själva är som stora barn, har en väninna som just sagt i flera år att hon haft oturen att hela tiden träffa män som är som barn. Och jag vet vad hon talar om, men trodde ändå inte att det var så utbrett. Eller så är det bara inom bdsm-världen som detta är så vanligt. Att trasiga människor, människor som tror att lyckan ligger i att låta någon annan ta alla beslut och allt ansvar, människor som behöver en form av "penisförlängare" (gäller även kvinnor), sex/förhållande missbrukare, personer utan empati osv dras till denna värld av helt fel anledningar. Dom har inte förstått vilket eget ansvar man tar när man både leker sexuellt eller vill leva med detta. Ett enormt ansvar och det måste finnas kommunikation. Förmåga att lyssna och känna.

 

Det bästa ändå med kontakt med så många människor under åren som gått, skrivit och pratat i telefonen, är att jag mer och mer lärt mig vad jag absolut inte vill ha hos en man en partner. Den listan börjar bli lång...

Men börjar undra om det ens finns män som passar in!

Finns nog som jag ser det lika många som vi är personer, för även om det är samma område så är det ändå så personligt. Men om jag då bortser från det där privata, personliga och ser det lite större. Så ja jag har en dragning till bdsm, har varit under många år. Jag har också varit i olika faser där jag trott att jag hittat hem, att detta är vad jag vill landa i. Detta är rätt för mig. Men det har ändrats gång på gång. Jag lär mig mer och mer om mig själv som person, igen, och då ändras också annat runt mig. Jag blir tryggare i mig själv och behöver inte att någon eller något annat ska ge mig lyckan. Den har jag i mig, den måste jag ha i mig själv och sen kommer allt annat som en stor härlig positiv bonus.

 

Detta med sex är nog lätt att dras in i, använda som ett sätt att få bekräftelse. Nu har jag själv alltid varit så försiktigt och kan inte säga att jag kastat mig ut i olika äventyr för att uppleva, Nej jag vet att ska jag uppleva och tänja på gränser måste det vara med rätt partner, en jag har stor tillit till på alla plan. Men visst har jag ändå varit där och naggat lite i kanterna och provat. Det har varit bra, för det har lärt mig vad jag vill ha, vad jag behöver och vad jag absolut inte ska ha.

 

Jag vet idag att jag vill ha bdsm med, sexuellt, som en krydda, av mera light varianten. Jag vet att jag inte gillar det mest extrema, jag gillar inte smärta eller förnedring. Däremot gillar jag rep, shibari, det är ren meditation att få ligga där bunden, men också kommit på att då måste jag ha full tillit till mannen som gör det annars fungerar det inte alls.