där jag irriterar mig på allt och alla. Där jag är avundsjuk på vänner som har hittat sina partners. Hur det gullas och skrivs på t ex facebook men även andra ställen och på andra sätt. Det är åhhh så jag älskar och åhhh så fantastisk, min skatt, mitt allt bla bla bla. 

Fattar bara inte varför jag känner såhär mot dom för samtidigt vet jag att det inte är så bra. 

 

Jag vet att den ena som ska flytta ihop med sin nya, ja dom köper hus, det har inte ens gått ett år och vi ska inte tala om hur många gånger det varit slut i det förhållandet. Hur hon gnällt och klagat, inget är bra. Eller jo när han släpper allt annat, sina barn, sina vänner, allt bara sätter henne i centrum bara ser henne och ger henne aktiviteter. Nu tog det slut en längre tid och sen helt plötsligt är dom tillsammans igen och köpt hus. Och jag kan gissa, det var hans sista kort för att få tillbaka henne "se vad jag vill, vi köper det där huset du vill ha" och hon nappar för hon ser bara det hon vill ha.

 

Eller manliga vänner som om och om igen är så nere och frågar hur han ska göra, som säger att man kan tydligen inte få allt, man får nöja sig och vara glad. Ibland är han så nere så det gör ont i mig. 

 

Ändå kvittras det och det öses ut om hur kära, hur lyckliga, deras paradis osv. Och trots att jag vet bakgrunder så blir jag ändå avundsjuk på fasaden dom sätter upp. En fasad jag ofta undrar är det för att övertyga andra eller sig själva om hur lyckliga dom är? Ändå känner jag ett starkt avund idag, jätte nere, ingen vill ha mig. Fast vet ju att det också är fel, det stämmer inte heller. Det är väl mera så att jag inte vill ha dom som vill ha mig och dom som jag vill ha vill inte ha mig. 

 

på en community jag ofta är på, pratar med folk, mest gamla vänner. Diskuterar i olika ämnen o forum. idag då så får jag ett mail från en man jag aldrig tidigare pratat med privat. Har sett nicket i diskussioner så det var inte helt nytt. I mailet finns en rad, några få ord, frågan: 

Hej !
Har Du lust att chatta med mig kanske?

 

Jag satt och fördrev lite tid medan maten skulle bli klar, kyckling tar ju lite tid att grilla så jag svarade att visst kunde vi chatta lite. Han läser inte ens svaret förrän 2 h senare, då har jag till och med hunnit äta *ler*. Så intresserad var ju han av att chatta eller så kanske han inte ens trodde han skulle få svar inte vet jag. Men då kommer följande:

Minnen som berör känslor. Jobbigt jobbigt. 

 

Alla är vi olika, gillar olika saker, tycker om att göra olika saker. En del är otroligt sociala, vill att det sker saker hela tiden runt dom. Det ska vara massor av jobb, men även sen fortsätta ledig tid. Det ska måste hända något hela tiden annars klättrar dom på väggarna....

Sen finns det dom som lägger en hel del energi på jobbet, trivs visst med vänner och gillar att till en viss del vara sociala. Men det är inget måste, dom triv lika bra eller till och med behöver vilan, det lugna att det inte sker något. Det räcker med att vara hemma, plocka och fixa, läsa en bok, ta en promand, laga lite extra mat osv. 

 

Sen har vi olika smak gällande filmer, musik, böcker. mat osv. Olika intressen. 

 

Jag tror att det är bra att man inte är 100% lika. Då blir det tråkigt och man utvecklas inte, inte roliga diskussioner och man lär sig inget av varandra. Men jag tror att i det stora hela blir man lyckligare och lever ett mer harmoniskt liv (om man nu då inte gillar och trivs med att ha det lite mera, ska jag säga mindre harmonsikt runt sig, som sagt alla är vi olika) om man ändå är ganska lika, har samma värderingar och ser på mål i livet på samma sätt. 

 

Om man kan drömma och se det som skoj attt tänka framåt på vad som skulle kunna vara kul att göra, uppleva. Eller om man inte alls vill tänka på saker man kanske inte kommer göra, bara det man vet kommer förverkligas och ligger inom nära framtid. Om drömmar vad man vill göra måste infrias och att tillvaron går ut på att se till att det blir så, eller om drömmar också ibland kan får vara just drömmar. 

 

Hur som helst så mitt äktenskap, ska inte klaga vi var nog ganska lika i mycket, men också väldigt olika på många punkter. Kanske vi också efter ca 20 år växte ifrån varandra istället för ihop så att skillnaderna blev större och flera. Jag vet inte och det kvittar.

 

Så träffade jag då denna man. Där bara allt kändes så bra. Vi gillade samma saker, samma filmer, att läsa, inga behov av att det ska ske saker hela tiden, inte stora behov av att omge oss med vänner. Samma dryckesvanor, gillade samma mat osv. 

 

Det första jag kom på att jag verkligen saknade nu när jag fått kontakt med honom igen var det här att kunna skoja och vända och vrida på ord, slänga käft och skratta. 

Sen har det bubblat upp mer och mer, hur lika vi var, hur jag trivdes med honom just pga av att vi var så lika. Jag behövde inte vara social stup i kvarten, ledig tid kunde gå till att just bara vara. Det kunde räcka med att ta bilen och åka en sväng, ta en promenad. Det räckte. Vi mådde bra. 

 

Små saker egentligen, saker som inte är udda. Så då slår det mig inte bara att jag saknar det, saknar honom utan också varför har jag inte hittat någon som passar på samma sätt igen. Borde ju finnas massor av män som är just så, vill ha det så, Men jag har inte sprungit på en enda en. 

 

Har jag medvetet gjort det eller ??? Ja det är många tankar som far runt just nu, många känslor som far runt också. Man kan kort säga att det är ett inre kaos.

 

 

Ja där hade det suttit fint att börja dagen, tillsammans med någon speciell. Kan dagen sen ens gå fel??? Hoppas inte det. 

Nu snart ett dygn har jag haft en melodi, några få textrader snurra i huvudet om och om igen. Så jobbigt när det blir så.... men bara stå ut den slutar väl snurra någon gång.

 

är inte skoj. Har nu ett tag skrattat, gråtit, undrat varför, vad är meningen, vad vill han och ungefär hundra frågor till.

Kommer nog aldrig få något svar. Men det mal i mig.

Mina barn är inte så glada över att kontakten tagits upp igen. Båda säger att dom inte gillar det, inte så ledsen som jag blev. Det har fått mig att fundera hur mycket jag överfört av det här till dom, är det därför dom har svårt att våga satsa?

Och hur mycket klappade jag egentligen ihop... själv tyckte jag nog att jag visst var öppet ledsen ett tag men sen var det inom mig... visst det tog 2 år innan jag ens träffade en man på en fika. Och jag har ännu inte släppt in någon för ett förhållnade, det är 6 år sen det tog slut. 

Speglar mitt sätt, min misstro till män, min misstro att jag duger så hårt på mina barn? Usch det vill jag inte, det hoppas jag inte... den skuldbördan vill jag inte ha på mina axlar. 

 

Men att få kontakt var så härligt jag blev så glad, någon att slänga käft med, leka med ord som jag gillar. Så jag har saknat det. Vi pratade mer och mer, en lördag satt vi över 3 h och chattade, så skoj det var, så glad jag var. Sen gick det några dagar så blev det mer och mer utpräglat flirt, blev först snopen och undrade om jag tolkade rätt, men ju då, det var flirt och det banades in på sex. Hur bra det var med mig, hur tankar på mig hjälpte honom lätta på trycket under åren, minnen han vårdade.... Förvåning från mig, vad säger han, vad kommer han ihåg, jo allt och lite till om mig visade det sig när vi samtalat några dagar. Inte bara sexuellt alltså utan allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, hur jag som person var. Bara uppmuntrande snälla härliga saker. 

 

Sändes lite bilder fram och tillbaka där någon dag. Inga nakna från mig, där var jag lite försiktig, men lite lagom retsamma ändå. Men fick helt andra bilder av honom och filmsnuttar, ja ni tjejer vet hur gärna killar vill visa upp en viss kär liten vän *ler*. 

 

Visst var det härligt och visst var jag glad, men det var skratt och tårar om vart annat. För det var så mycket gammalt som jag trodde var helt begravt som jag trodde var borta och att jag kunde ha ett vanligt vänskapligt förhållande till honom. Men jäkligt svårt när hans flirtade och ord rev upp allt gammalt.

 

Sen bara tyst, eller nästan, korta mail svar, inget knapp vänskapligt prat. Då kommer den här tomheten rasande och en undran vad hände, dög jag för lite spänning sexuellt men inget mer, vad hände? 

 

Vi ska träffas och äta lunch tillsammans, om han inte bangar, bara vänta och se. Jag har tusen frågor, men tänker inte ställa en enda via mail eller telefon. Nej öga mot öga, jag vill se och känna av hur mina frågor tas emot och se honom ge svaren.

 

Hoppas sen bara att jag har rätt att barnen inte behöver vara rädda, jag kommer inte rasa ihop på samma sätt som då.

ja det gäller vara ute i god tid eller ??

Dottern tittade på Masterchef Australien idag, där det var domarna som gjorde mat och deltagarna fick titta och smaka. Och direkt säger dottern, mamma hitta det där, just det där receptet, sen gör du det i helgen, i massor så kan jag ta med till min kompis och sen kan syrran få att mumsa på med sin pojkvän. Och jag säger ju självklart, visst. Skulle nog ha tittat på programmet och receptet innan. Men erkänner att det ser ruggigt gott ut. Kommer ta många timmar vid spisen, men vad gör det om det sen smakar just så gott som det såg ut att göra.

 

Blir spännande helt klart att se vad som blir av mitt första försök till riktigt "kladdiga revbensspjäll" 

 

Återkommer med hur det gick efter helgen *ler*, ska hitta just DET receptet först

från bloggandet. Det blev så mycket annat istället. Sommaren är ju inte direkt den tid för mig där datorn drar, nej det är mera vara ute njuta, hitta på saker. Och som vanligt många tankar som snurrat. 

 

Tankar som gjort att jag bestämt mig för att starta en egen hemsida. Och idéen har fått växa fram med hjälp av papper och penna utomhus istället för framför datorn. Det går inte att komma ifrån med det ger en sådan avkoppling att använda pennan istället för datorn. 

 

En fundering blev då, kanske jag ska börja skriva vanliga handskrivna brev igen till mina vänner, ja dom jag nu har kontakt mest med via mail. Jag själv skulle uppskatta att få vanliga brev med posten då och då. Fick ett vykort från Berlin, av en vän, vilken härlig känsla. Det är inte så vanligt längre, nej det är mail och sms, bilder kommer via mms. Så kanske man skulle börja skriva lite mer för hand igen, delvis avkopplande men också skoj för mottagaren att få något annat än räkningar och reklam.

 

Hemsidan ligger lite och gror än, vad ska vara med, finns så många saker som jag vill ta med, kanske som någon sa när jag pratade om den finns det läge att dela upp sker på ialla fall två olika, ja kanske till och med tre då det är så vitt skilda saker. Lite försäljning av saker jag gör, visa den kreativa sidan och ha då lite försäljning. Sen finns det ju tankar på att lägga över bloggen till hemsidan. Och då blir det ju mera personliga saker. Och kanske dela upp även det lite mer... vi får se vi får se, verkar ialla fall ha kommit in i en lite mer kreativ fas av mitt liv. Känns helt underbart då livet stått still ett bra tag,

 

 

är det en hel del nu på hösten, ja förutom då kräftskivor som ju mer eller mindre alla har. Själv har jag ännu inte varit iväg på någon, det är en sen kräftskiva inplanerad till sista helgen i augusti. Ska det fungera får man vara lite flexibel och vad gör det när man har den, kräftorna är ju lite goda när som helst.

 

Men då surströmming, har flera vänner som inte klarar sig utan denna illa luktande fisk, som längtar till denna tid varje år. Sen finns det ju även flertalet som inte alls gillar varken lukten eller smaken. 

 

I år var det en väninna som för första gången blivit bjuden på en surströmmings fest. Tuff som sjutton var hon innan och nog skulle hon äta. Igår var det då dags, och idag skulle jag få rapport om hur det var. 
Jo festen var trevlig, trevliga människor och god mat, ja ja sa jag med hur smakade det då? Nja, hon hade fegat ur i sista stunden och inte ens vågat smaka lite lite. 

 

Nu var det evigheter jag själv åt, men kommer ihåg att lukten är värst och smaken riktigt bra. Om man lägger småbitar på hemmabakat tunnbröd, med skivad mandelpotatis, skivad lök, lite gräddfil eller creme fraich, så är det inte alls så dumt. Inte sagt att jag dirket älskar det eller längtar efter det, klarar mig fint utan. Men det är godare än man kan tro.

 

Yngsta dottern frågade mig om smaken och vad man äter till i veckan, och hon är så nyfiken så hon vill prova. Inte i år, men vi sa att vi kan ju planera in en surströmmingsskiva till nästa år så att hon ialla fall får prova.

 

 

 

 

 

Brukar jag av bara farten roffa åt mig och ta med hem. Ofta hittar jag något gott där som jag gärna provar laga. I går fick jag med den nyaste hem, "Smidigare skolstart" heter just detta nummer. Jag kom snabbt på att här i fanns det flera recept jag inte bara kan tänka mig prova i brist på idéer för någon middag. Nej här fanns det så många goda recept jag bara måste prova. 

 

Som t ex fisksoppa, helt med både torsk och lax, med vitlökskrutonger, känner smaken för att inte tala om dofterna av att bara läsa och se en bild.
Ugnstekt fisk (torsk, kolja, sej) men olika lockande smaksättningar på "toppingen" - gremoulatäcke, tacotäcke och medelhavs smak.
Korvstroganoff med grön curry, helt klart något jag ska prova, gillar när man har en basrätt och leker med lite nya kryddor för att göra det till något nytt.
Kycklingpasta med citron, har provat liknande innan, så blir skoj att prova ett annat recept.

Parmesanköttbullar var en ny variant att äta tillsammans med rostade grönsaker. Jag bara älskar rostade grönsaker och nu när hösten är på väg så kommer det ju bli massor av rotgrönsaker till bra priser, då gäller det att passa på. Och skoj att prova nya saker att äta till.
Förutom då just fisksoppan som fick det att vattnas i munnen så kommer det redan nästa helg (om inget ändras) att provas potatisquesadilla med fläskfilé och rödvinssky. Döttrarna beställde direkt det till helgens gemensamma middag, bara för mamma att göra då *ler*.

 

Blir som vanligt att jag första gången går efter receptet till punkt och pricka (ja nästan ialla fall) är det gott och jag gör om det görs det sen lite mer på känn, ökar lite här och minskar lite där. Så får man det precis som man själv vill.

 

I helgen blev det ett sötsug hos oss alla så det slängdes ihop en kladdkaka och till det glass. Det var inte alls dumt det inte. Sötsuget försvinner ialla fall ruggigt fort efter att man ätit en bit.