är inte skoj. Har nu ett tag skrattat, gråtit, undrat varför, vad är meningen, vad vill han och ungefär hundra frågor till.

Kommer nog aldrig få något svar. Men det mal i mig.

Mina barn är inte så glada över att kontakten tagits upp igen. Båda säger att dom inte gillar det, inte så ledsen som jag blev. Det har fått mig att fundera hur mycket jag överfört av det här till dom, är det därför dom har svårt att våga satsa?

Och hur mycket klappade jag egentligen ihop... själv tyckte jag nog att jag visst var öppet ledsen ett tag men sen var det inom mig... visst det tog 2 år innan jag ens träffade en man på en fika. Och jag har ännu inte släppt in någon för ett förhållnade, det är 6 år sen det tog slut. 

Speglar mitt sätt, min misstro till män, min misstro att jag duger så hårt på mina barn? Usch det vill jag inte, det hoppas jag inte... den skuldbördan vill jag inte ha på mina axlar. 

 

Men att få kontakt var så härligt jag blev så glad, någon att slänga käft med, leka med ord som jag gillar. Så jag har saknat det. Vi pratade mer och mer, en lördag satt vi över 3 h och chattade, så skoj det var, så glad jag var. Sen gick det några dagar så blev det mer och mer utpräglat flirt, blev först snopen och undrade om jag tolkade rätt, men ju då, det var flirt och det banades in på sex. Hur bra det var med mig, hur tankar på mig hjälpte honom lätta på trycket under åren, minnen han vårdade.... Förvåning från mig, vad säger han, vad kommer han ihåg, jo allt och lite till om mig visade det sig när vi samtalat några dagar. Inte bara sexuellt alltså utan allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, hur jag som person var. Bara uppmuntrande snälla härliga saker. 

 

Sändes lite bilder fram och tillbaka där någon dag. Inga nakna från mig, där var jag lite försiktig, men lite lagom retsamma ändå. Men fick helt andra bilder av honom och filmsnuttar, ja ni tjejer vet hur gärna killar vill visa upp en viss kär liten vän *ler*. 

 

Visst var det härligt och visst var jag glad, men det var skratt och tårar om vart annat. För det var så mycket gammalt som jag trodde var helt begravt som jag trodde var borta och att jag kunde ha ett vanligt vänskapligt förhållande till honom. Men jäkligt svårt när hans flirtade och ord rev upp allt gammalt.

 

Sen bara tyst, eller nästan, korta mail svar, inget knapp vänskapligt prat. Då kommer den här tomheten rasande och en undran vad hände, dög jag för lite spänning sexuellt men inget mer, vad hände? 

 

Vi ska träffas och äta lunch tillsammans, om han inte bangar, bara vänta och se. Jag har tusen frågor, men tänker inte ställa en enda via mail eller telefon. Nej öga mot öga, jag vill se och känna av hur mina frågor tas emot och se honom ge svaren.

 

Hoppas sen bara att jag har rätt att barnen inte behöver vara rädda, jag kommer inte rasa ihop på samma sätt som då.