När en känsla tar tag i mig och jag minst av allt vänta mig det.
Det där är jobbigt, jag är inte förberedd och då blir det så mycket större. Jobbigare om det är något negativt eller känsligt.
Att förvänta sig att en känsla ska komma för att man vet att man reagerar på ett visst sätt i vissa situationer. Det är lättare, man är lite förberedd på något sätt. Och det blir inte en "chock". Men när det kommer helt bara från ingenstans då blir det jobbigt.
Så var det igår kväll och jag har funderat hela natten på varför, vad i filmen jag såg som utlöste känslan. Varför jag kände just så.
Såg på en av Twilight filmerna, den som gick på tv igår. Jag har sett, eller jag ska vara ärlig jag har slötittat på filmerna innan så det var ju inget som var helt nytt. Och jag är inte heller så betagen av filmerna, det är mera för mig en film som sålde och fick bli flera. Mest då populär hos yngre tjejer. Tycker inte ens att killarna ser bra ut, ja lite söta men mera "pojkar" och jag gillar män.
Dottern knäppte över till kanal 6, började titta på filmen men har sen gått ifrån tv´n. Och jag tittade inte heller, men ser lite i ögonvrån. Scenen där, nu avslöjar jag direkt min okunnighet i filmerna, för jag kan inte ens namnen på figurerna. Men scenen där hon för första gången får se och veta att en vän, han är varulv. Hon retar upp någon av hans "släkt" som förvandlas och ska attackera henne. Hon springer mot sin vän och ropar spring... men han hoppar över henne och förvandlas och försvarar henne.
Då kommer en klump i magen och tårarna börjar rinna. Varför? Vad hände?
Ja om jag visste, men tror att det var för att det var så att han gick i försvar för henne, utan eftertanke, utan baktanke. Inte en tanke på sig själv eller egna faran. Han bara försvarade henne.
Nu tänker jag väl inte på försvar av den sorten när jag reagerade, utan mera det där att ha någon som älskar en så mycket att det inte finns en tanke på egna välmåendet utan bara hennes. Det kan ju vara att finnas där, krama om, stötta, hjälpa, ta hand om, försvara osv. Men just det där som görs av kärlek.
Kommer jag någonsin få uppleva det igen? Kommer jag få ge det till någon, kommer jag få det av någon. Kommer jag våga släppa på murarna, vågar jag känna så igen, vågar jag lita på någon så att detta kommer ske igen, att jag får känna så igen?
Tror att det var just det som fick mig att gråta, känna sorgen inom mig. Vetskapen att jag kanske aldrig kommer att våga igen därför kommer jag inte få uppleva det igen.
Kommentarer
Trackback
