Jag har börjat gå en kurs, en intensiv kurs för att förhoppningsvis få ett jobb ganska snart efter. Det här är verkligen något jag ser fram emot. Och hoppas mycket på det.

Många ser nog yrket i sig som något av lägre rang, jag själv ser ett jobb, en inkomst, en ekonomi och ett jobb där jag tror att jag kan passa. Att ge service, både kunna låta folk vara men även vara social, att kunna ta ansvar för det jag gör, och ansvar för andra. 

 

När jag pratade med min handläggare på AF var det tveksamt om jag kunde få kursen, var det ett lämpligt yrke för mig som opererat knä för artros och känner av knäna. Och inte ska ha konstant tunga lyft i jobbet.

Och frågan var om just dessa saker gjorde att jag skulle få kosta pengar, gå kursen. Till slut så fick jag ialla fall ja.

 

Kursen startar med en vecka där man enbart gjorde en massa tester, sina förkunskaper i olika ämnen men mest svenska. Varför jo för att övervägande av alla som sändes till denna "testkurs" var personer med svenska som andra språk och utan en viss nivå av kunskap i svenska kommer man inte klara resten av kursen. Som är intensiv och går fort fram??? Ja det ska vara så ialla fall.

 

Av oss som gick första veckan var det 6 st som fick gå vidare till själva kursen. Som vi nu gått halva av. 

Av oss 6 är det egentligen bara 3 st som klarar svenskan, Behöver jag säga att 2 av oss är svenskar och en är en mycket ambitiös kille som kom hit som tonåring men haft föräldrar som varit stenhårda på att väl här i landet så ska alla lära sig språket väl, annars kommer man inte klara sig.

 

Dom andra 3, det är hemskt att se hur otroligt dålig svenska dom kan, HUR kan dom sändas till kursen från första början. Och företaget som håller kursen säger till AF vilka dom ser kan fortsätta och inte. Men AF säger då om vissa oavsett "dom ska gå" Men samtidigt vet man att dom aldrig kommer fixa kursen på denna korta tid, eller ens på lång tid om inte svenskan blir bättre. Och inte kommer dom att kunna få jobb heller.

 

Sen en av dessa tre personer har också ett skadat ben, en olycka, benen helt trasigt och det är skenor inopererade och det finns inget "kött" på flera ställen. Går på kryckor. HUR kan han lätt få kursen, samt ha tanken att han ska ha utbildning på flera saker via AF sen också. Jag fick tjata mig till min plats på grund av mina knän, men lovar att ingen ser utifrån att jag har problemet, jag varken haltar eller klarar inte av att knäböja eller lyfta saker. HUR tänkte AF där egentligen?

 

Flera som kom med från start har också utbildningar som gör att dom kan ta jobb, jobb som finns. Så varför är dom sända på ytterligare kurs som kostar????

Någon hade bara varit arbetslös 2 månader.

Det är bara invandrare som har den bakgrunden eller framtidsplanerna att få flera utbildningar betalda. 

 

Men jag som svensk och jag vet andra får tjata och kämpa för att få något som kostar från AF även om det kan ge ett garanterat jobb.

 

Varför är inte dom personerna som har svårt med svenskan och då menar jag verkligen jätte svårt dom förstår inte när man säger "hinna ifatt", "belöning" osv.... varför sätts inte dom på en kurs svenska? Varför finns inte krav på att dom har en viss nivå på sina språkkunskaper först? Om det läggs pengar på den utbildningen så säger jag inget alls....

 

Men en utbildning där dom inte hänger med alls på grund av språket, där dom inte kommer klara proverna på grund av att dom inte klarar svenskan. Varför slösas pengar bort på detta sätt?

 

Sen då detta som verkligen gör att jag känner att jag förstår SD mer och mer, sorgligt nog. Men hur dom inte är ett dugg oroliga. Den ena köper alla frågor som kan komma på slutproven från en vän, säger stolt att vännen har alla frågorna på ett USBminne, och lär sig frågorna och rätt svar så klarar han sig. En annan sa (nu kom han inte med) men han skulle betala 4500 kr för att låta någon annan göra provet åt honom. 

Och man märker att det enda dom vill är inte att ta ett jobb hos en seriös stor firma utan helt jobba själva eller på annat sätt jobba svart för att tjäna mycket pengar.

 

Det genomsyrar för mycket, hur dom får mera fördelar, lättare att få betalda saker, sen ska det ändå fuskas och sen ska det jobbas svart. Det är inte konstigt sen att så många är och blir rasister. Och dom som blir mest berörda av detta är ju dom invandrare som verkligen försöker att göra på rätt sätt. Dom får inte chansen att ens visa att dom är seriösa och kunniga.

Och det är inte så konstigt, jag ser nu 11 invandrare där 10 är mest inne på att fuska och köpa sig att klara proven. 1 enda är seriös, lärt sig språket, vill jobba seriöst osv. Han försvinner ju i mängden av alla dom oseriösa.

 

Är det så konstigt att man mer och mer lutar åt att bli rasist??? Eller vad ska man kalla sig? Rasist är ju inte heller rätt för det är ju inte hela gruppen, utan det är ju bara största delen av gruppen.

 

 

 

 

För exakt tio år sen skilde jag mig, jag bestämde mig för att vara singel. Och att absolut inte träffa någon man från samma stad som där jag bodde.
Men ganska snabbt började jag prata med en man på nätet. Vi blev vänner, träffades som vänner först men det utvecklades till mer. Som jag uppfattade hans situation så låg han i skilsmässa eller var precis klar med den. Jag var då blåögd och trodde att man var ärlig mot en person man träffar och inleder ett förhållande med. 

 

Men efter någon månad så avslöjar han att han glömt berätta en sak, att han var gift. Då var det redan för sent, jag hade fått känslor. Det fanns löften om att blev det si eller så....

Jag tänker inte alls gå in på djupet alls, jag tänker inte heller försvara mig med att han lurade mig. Jag stannade, vet inte om jag ska skylla på nyskild efter 20 års äktenskap och samtidigt som äktenskapet tog slut dog även vår son, så jag var väldigt sårbar. Det kvittar, jag stannade hoppades, var då kär trots allt. 

För när barn blandas med, hans och mina då känns det som om det är allvarligt, som att man verkligen menar mer än att bara ha en älskarinna. Man utsätter inte sitt barn för att behöva ljuga för sin mamma om det bara är en älskarinna, inte i min värld ialla fall....

 

Lång historia väldigt kort, mina känslor dämpaders mer och mer, men jag tycker om honom som person, han är underbar, rolig, omtänksam men förhållande, trohet, ärlighet i detta vet han inte vad det är. Jag tror att jag är den som vet mest om honom och hur han behandlar kvinnor. Hur han jagar bekräftelse och inte ser hur han sårar och ljuger.

 

Jag vet t ex att hans fru och han träffade gemensamt en kvinna, en negress, frun trodde att det var hon som "fått kontakt och hittat en kvinna för lek tillsammans" Jag vet att så inte är fallet, han träffade negressen långt innan och det var med flit dom fanns på samma fest. Han fortsatte också träffa henne ensam även när alla tre träffades, samt även långt efter att han lovat att inte göra det.

 

För något år sen får jag höra från en gemensam vän att han sagt att jag inte släppte honom, jag förstod inte att han gått vidare, han hade träffat någon ny. Nu vet då denna vän mer om mig och mitt liv och mina förhållanden efter att det blev brutet med honom än han gör, hon och jag är närmare vänner så att säga. Så hon hade ju småskrattat åt det han berättade, för samtidigt ville han ta med vin och komma och hälsa på henne. 

Och samtidigt så tjatade han dagligen på mig att få träffas.

 

Nu är vi som sagt vänner fortfarande, jag är så nöjd med att vara just vän, det finns inga andra känslor där för honom. Ska vara då att jag är lite "mammig" och tycker synd om honom att han ljuger så att han aldrig kommer kunna ha ett riktigt bra förhållande.

Den kvinnan han haft förhållande med ett tag nu har avslutat förhållandet och han skriver då till mig att han funderade på om vi skulle börja träffas på ett annat plan för att se om vi kunde börja om.

 

Jag tror att han tror att jag är kär i honom fortfarande, det gick upp för mig här i min vakna natt. Att jag inte har något förhållande beror på just det. 

Ja nog är han orsaken till 80% att jag inte har ett förhållande, att jag inte litar på män alls, att jag är så misstänksam mot män via nätet att dom ledsnar på mig. Jag vill inte träffas eller prata i telefonen. Varför då, jo för att denna mannen har inte bara en profil på varje sida han har flera profiler, han kan sitta och testragga på mig från olika profiler för att se om jag nappar. Antar att han gör det på andra också så jag är inte unik, det tror jag inte. Jag vet hur han suttit med profil som kille runt 25 år raggat och bestämt träff med äldre kvinna, sen åkt till platsen där hon skulle möta killen, suttit och tittat hur hon agerat och hur länge hon väntat. För vem misstänker en äldre man sitta och vänta i en bil. 

 

Det finns flera sånna här varianter, och hur jag kommit på att det är inte någon trevlig man som blivit intresserad av mig jag suttit och pratat med, utan en falskprofil han har. 

Så ja han är en stor orsak till att jag inte dejtat mera, inte litar på män alls. Men inte är anledningar att jag fortfarande skulle vara kär inte *ler*.

 

Undrar bara hur man kan få för sig något sånt eller hur man egentligen kan agera som han.

Jag sa till honom att det är ju jätte bra för honom att bli skild, för då behöver han inte ljuga utan kan ärligt och rakt leta upp en kvinna som vill ha förhållande på samma sätt som honom. Men inte då, han fortsätter ljuga. 

 

Jag tycker mest synd om honom har jag kommit på. Men jag kan ju inte rädda världen nej inte ens honom. Är man vuxen får man ta eget ansvar.

 

 

vilka man trivs mer eller mindre med.

Jag har ju sagt att jag gillar huvudrollsinnehavaren i "Person of interest", jag har ju ingen aning om hur han är som person utan jag tänker bara på rollen...så nu när jag skriver så blir det personligheten rollen har. För att ha en jämförelse....

 

Jag gillar hans lugna lite sävliga trygga sätt att vara och prata. Jag bara njuter av att titta på honom och tänker att mmmm ja en sån man. Ja tack.

Men så har jag då nu tittar på Suits och en av rollerna har också ett sånt där lugnt sävligt sätt. Och det kryper i hela mig, bara hans sätt att prata och röra sig får mig att känna obehag.

 

Visst är det lite lustigt att samma sätt - det lugna lite sävliga - kan ge så helt olika tankar.... som "mmm en trygg man" och "fy sjutton vilken falsk orm"

 

Så tänker jag lite på hur jag själv är, eller hur jag ses av andra, nära vänner, familj och bekanta.

Är jag en lugn person, kanske till och med tråkig, är jag trygg, är jag en som folk känner har muren uppe, verkar jag kanske stressad. Kanske man inte ens vill veta *ler*

Det här med att ge ursäkter, ta emot en ursäkt. Ge förlåtelse och få en förlåtelse. 

Saker som kommer efter att man varit i en konflikt eller gjort något som sårat en annan person. 

 

När man är den personen som gjort ett "fel" där det är en bra sak att visa att man vet om att man gjort "felet" så vill man be om ursäkt. För man vill oftast bli förlåten. Man vill veta att den andra inte går och är sur, arg på en eller ledsen. Det är sunt och en bra känsla att vilja visa att man vet om att man gjorde något som för den andra blev negativt.

 

Men är man den personen som blev utsatt för "felet" den som blev arg, ledsen eller kränkt så är det inte alltid att man vill att den andra ber om ursäkt. Varför kan man undra. Jag har funderat lite på det där och analyserat lite, Jag har min egna lilla teori om hur jag fungerar där. 

Delvis så har jag ännu inte bearbetat det som skett, inte landat till så att jag kan ta den där ursäkten och bearbeta den på rätt sätt. Det blir istället som ett tvång att ta emot den och ge förlåtelse för den andra är ju storsint och be om ursäkt, erkänner sitt fel, 

Ibland måste man få tiden att bearbeta lite, verkligen få lugna ner de här upprivna känslorna och slippa känna ett tvång.

 

För en ursäkt kräver en förlåtelse, en förlåtelse ska vara att allt är glömt och man fortsätter som innan. Jag tror att det är där det ofta ligger en hel del rädslor. Delvis att be om ursäkt, tänk om den inte tas emot, tänk om den inte ger en förlåtelse, tänk om det inte blir som innan.

Att få en förlåtelse från någon gör att man står där med ett krav, kravet att ta emot den och då ge förlåtelsen fast man kanske inte ens är mogen för det, man är inte klar i att bearbeta det som hänt och vet inte heller hur. Och kanske den andra tror att sen är allt som vanligt igen.

 

Men vad ska en ursäkt egentligen vara och innebära, och samma med att förlåta. Är det så att det måste innebära att allt är glömt och att man forstätter som om inget hänt?

Nej, inte för mig, inte längre, det var så förr, men jag har lärt om. 

 

Idag ber jag om ursäkt för att visa att jag förstår att jag gjort den andra personen ledsen eller arg - gett dom en negativ känsla. 

Får jag tillbaka att jag är förlåten tar jag det som att personen accepterar att det blev fel, att den vet att jag förstått att det blev fel och vilka känslor det startade. Men jag tror inte att det med automatik går tillbaka till det som var, Det är upp till den andra att bestämma hur den vill ha det fortsättningsvis.

 

Samma om jag får en ursäkt, jag tar det som att personen som gjort mig ledsen förstår varför jag reagerade. Och att den med ursäkten talar om att den förstått och tagit till sig det och försöker ta lärdom av det. 

När jag sen förlåter så gör jag det för att själv få ett avslut. Vad som sen sker efter beror helt på vad det är som skett. Kanske det blir så att man fortsätter vänskapen som den var innan eller så avslutas vänskapen helt, eller det blir någonstans mellan, man är bekanta med inte nära vänner. Om det var en nära vän som sårat mig. Ofta är det ju då man reagerar som mest, när det är en nära vän som gjort något.

 

Ja det här med ursäkter och förlåtelser är inte så lätt alla gånger. 

en bra fråga som ställdes i ett forum, en fråga som sen farit runt lite i mitt huvud och gamla saker kommer upp. Minnen om en diskussion angående just detta med att vara vuxen och mogen. Det är snart tio år sen detta skedde. 

Det gällde min äldsta dotter och min mamma. Ska inte gå in på vad det var som skedde, det kvittar. Utan det var just det här att jag sa att min mamma ansåg att jag skulle hindra min dotter att göra en sak, nu hade hon fyllt 18 år några månader innan så hon var ju myndig. Det var nog också mer det ordet som användes istället för vuxen, myndig. Så hon fick ta sina egna beslut. Kan väl säga så att om jag ansett att det var något hon absolut inte skulle göra så hade jag helt klart tagit en diskussion med henne på ett annat sätt. Nu var det mest min mamma som inte riktigt tyckte det var "lämpigt".

 

Och diskussionen var just detta att hon är myndig. Min mamma svarade någon om att hon visade absolut ingen mogenhet att ta eget beslut i detta. Jag vet att jag svarade att jag inte sagt något om mogen, bara att hon var myndig och fick göra sina egna beslut. Men att det ju finns dom som är över 60 som inte heller är mogna. 

Behöver jag säga att min mamma sen var lite tyst och frånvarande ett tag efter den diskussionen för hon förstod att jag menade att hennes sätt inte var det mest mogna heller i denna sak.

 

Det har nu också varit intressant att följa resonemanget i forumet om hur andra ser på skillnaden eller likheterna på att vara vuxen eller mogen. 

 

För ja det finns dom som anser att det egentligen är samma sak. Även om flertalet menar på att vuxen mer är ett sätt att se på vilken ålder personen är i, vuxen då är man över 18 år. Menan mogen mer är hur personen i fråga hanterar olika situationer. Jag kan bara hålla med i detta resonemang.

 

Någon skrev också att det finns dom som är väldigt vuxna om man ser till ålder som inte alls är mogna att klara av situationer på ett bra sätt. Medan det finns dom under vuxen ålder som är mogna och kan hantera situationer dom hamnar i på ett bra sätt.

 

Även håller jag med till en viss del. Jag kan inte helt hålla med om att en person på 16-17 år har samma mognad som en som är över 40. Dom kan vara mogna för sin ålder och hantera saker otroligt väl. Men det kan aldrig jämföras med en äldre person som har en massa livserfarenhet med sig i sitt bagage tillsammans med sin mognad. 

 

Så vad är mognad då, ja det är väl att kunna dra slutsatser, lugnt agerande, utnyttja sina kunskaper och erfarenheter på ett bra sätt. Se följder som kommer av det beslut man tar. Se en helhet på något sätt som inte bara är här och nu för en själv.

 

Men helt klart en otroligt intressant diskussion om hur andra ser på vad det betyder. Eller kanske mer att man ser hur olika samma sak kan förklaras. Det kan se ut som att alla skriver olika betydelser för det skrivs/förklaras på olika sätt, men när man läser och tänker till så skriver egentligen alla samma sak.

 

Det mest sorgliga i det här med vuxen vs mogen är att det finns på tok för många som varit just vuxna i många många år som inte har ett uns mognad i sig.

Ja det här man säger, "att man är kär i kärleken". Hur ofta är det just det man känner och inte egentligen känslor för den andra personen, bara för att man så gärna vill vara kär, ha någon.

Jag tänker lite på vänner jag har som först desperat jagar för dom vill inte vara ensamma, tror lyckan ligger i att ha en partner, Det går knappt två veckor fren det att dom träffat personen så har dom hittat massor med fel och smågrälen börjar och ökar snabbt på. Ändå stannar dom, ändå säger dom sig vara kära????

 

Samma sak med mig själv, ja inte att jag håller mig kvar även om det inte är bra. Mera att jag kan bli kär i någon jag lär känna, man umgås, har sex, men jag säger aldrig något mer visar aldrig att jag gillar mer än bara just gillar. Men inom mig kan jag vara så kär, och det är en stark känsla som sitter i. 

Men den tär  ju också då jag inte ger någon chansen att ge tillbaka eller kanske säga att det inte är ömsesidigt på det planet så att jag kan släppa lättare. Gå vidare. Nej jag är fast i den känslan. 

 

Min fråga till mig själv är då alltid, är jag verkligen kär i personen eller är det tanken, Jag vet ju varför jag inte släpper någon så nära att dom får veta eller kan visa. Rädslan att dom går om jag visar.

 

 

att jag låter tankar och funderingar om olika saker ta för mycket tid. Att jag inte är i nuet för att uppleva saker nog mycket utan tar för mycket tid till att fundera om saker. Ibland saker som hör till mig och mitt liv, tänka ut, få egna svar, hitta lösningar, vad vill jag, vad vill jag inte. Men tyvärr så flyr jag oftare bort i tankar som inte alls har med just mig själv att göra. För det är enklare att ta det ytliga, ta andra saker, fundera vända och vrida på för mig egentligen ganska oviktiga saker.

 

Saker som irriterar mig, förbryllar mig eller bara får mig att slippa tänka på mitt eget, det jag borde tänka mer på. Fundera ut lösningar, planer och sen hålla mig stenhårt till dom sakerna. Hitta egna mål, egna värderingar på djupet. Vad är viktigt för mig, nu och framåt. 

 

Men det är lättare att fly undan och lägga tiden på andra saker som inte gör så ont eller är jobbiga.

 

Känner också att jag som aldrig tidigare varit irriterad på andra, dom får göra, tycka och tänka hur som helst, jag har inte ens reagerat. Idag så suger jag åt mig saker som en liten svamp och blir så irriterad på vissa saker. Ja nästan arg, inte riktigt arg men nästan. Blir sällan arg, mera ledsen och nu då irriterad.

 

Helt klart saker jag måste jobba med. Att hitta anledningen till varför jag blir så lätt irriterad nu, varför jag hellre flyr in i tillkrånglade tankar om saker som inte är så viktiga men undviker det viktiga....

På Darkside såg jag för någon dag sen en fråga och sen diskussion om genusperspektiv, hur det var så många som just där på Darkside i t ex sina gallerier hade album med bilder på sig själv och hade döpt albumet till just "lilla jag". Personen som ställde frågan undrade lite över detta då h*n stötta på i ett forum, där en tjej, som kallade sig feminist, hoppat på och börjat läxa upp, en tjej kalla dig sig "liten" för se det fick man inte göra det var att lägga sig i underläga direkt genom sitt nick.

 

Nu anser ju jag att man får kalla sig precis vad man vill och att man kan väl vara lite och nätt eller känna sig ung eller vad som nu får en att kalla sig "lilla". Det är inte för mig att lägga sig i underläge, däremot så om en feminstisk tjej reagerar på det så visar det för mig mera en otrolig dold aggresivitet hos den tjejen av någon anledning. Något som ingen annan ska behöva stå till svars för.

 

Jag själv gillar inte feminism, just för att det är ett ord som egentligen inte står för något specifikt, det har blivit ett samlingsnamn på något sätt. Det är så många olika varianter av tankar och ideal som slåss under det paraplyet. Allt från dom som ser det som en "kamp" för alla människor rätt till jämlikhet på alla plan inom alla områden. Till dom som är just det här manshatande kämparna som vill ha det lika mycket åt andra hållet som vad det är dom säger sig kämpa emot. 

Feminin är ju och förblir just ett ord för kvinna, kvinnlighet och med tanke på att dom feminister som kanske mest märks är just dom som är mera åt manshatar hållet. Kanske det är därför det är dags att använda ett helt annat ord för kampen om jämlikhet, lika för alla oavsett kön. Lika lön för samma arbete, lika villkor. Egentligen är det ju numer inte heller bara en kamp mellan män och kvinnor utan det finns där på andra sätt också.

 

Men tillbaka till "lilla" som då tydligen var ett ord som gör att man sätter sig själv i underläge. 

Jag ser också på just Darkside hur tjejer och kvinnor oavsett ålder kallar sig liten, lilla. flicka osv. Och det är undergivna tjejer. Så frågan är som startat i mitt huvud sen jag läste den här diskussionsfrågan. Varför är det så vanligt. 

 

På sätt och vis är det ju just att sätta sig själv i underläga inför en dominant man, ja det är ju även undergivna män som kallar sig små på något sätt. Så alltså även det omvända. Det är en markering att man vill känna sig liten och bli omhändertagen av någon. Inget fel i det heller. Ett bra sätt att signalera ut vad det är man söker. 

 

Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra när kvinnor 40+ konstant kallar sig "flicka". Eller jag ska säga såhär, jag kan förstå när det är sexuellt spel, när det kommer till lek, och det sexulla, att man kanske på detta sätt markerar eller förstärker en känsla. En känsla av att den ena har makten och den andra inte.

 

Men då det går över till att vara mer än bara just sexuellt, utan kvinnan vill få vara flicka och slippa ansvar för sitt eget liv även utanför sängkammaren. DÅ blir jag lite skrämd och undrar, hur står det till? Detta kan inte vara normalt 

Även om jag nu faktiskt har en vid syn på vad som kan ses som normalt, men det finns ändå gränser.

 

Att se detta fenomen och notera att det även syns eller kommer fram att det är osäkra trasiga kvinnor oavsett ålder. Då känns det inte som om det här är ett bra sätt, inte direkt upplyftande att försätta sig själv i en roll av att vara liten och inte vilja ta ansvar utan bara bli omhändertagen.

Det gör att jag undrar lite över varför dom dras till BDSM-världen, är det verkligen BDSM dom söker eller tror dom att det är saker som dom måste stå ut med för att få det andra?

 

För vilken normal man vill ta hand om en vuxen kvinna så? Ja inte ens som jag ser på det män som är dominanta och gillart BDSM, nej det är mera osäkre män som får en boost av att ha någon att styra så totalt. 

 

 

Tänker lite på vänner jag har kvar i mitt liv, som funnits där oavsett vad någon av oss gått igenom. Sen på vänner som kommit in i mitt liv, sen försvunnit. 

 

Jag har några få vänner som jag har haft och har kvar i livet. Dom finns där, ibland intensivt och ibland lite glesare kontakt. Men det spelar ingen roll, vänskapen finns där ändå. Och man finns för varandra. Förstår när det är jobbigt, när stöttning behövs, när peppning behövs eller att man ska låta den andra vara lite i vad som än skett i deras liv.

Och det är väl därför det blir just dessa människor som förblir ens vänner oavsett vad som sker.

 

Sen märker jag att det finns vänner som kommer in i ens liv, dundrar in, tar för sig av ens tid, energi och empati. Man lyssnar, tröstar, peppar, stöttar och lyssnar lite till. Men dom vill aldrig ge samma sak tillbaka. Man försöker men man hinner max två meningar så är man helt plötsligt inne på deras igen. Dessa vänner har jag märkt bara finns kvar sålänge man ger av sin tid och empati och tycker synd om. Kommer man med jobbiga frågor eller ser från en annan vinkel så försvinner dom snabbt.

 

Sen har jag även sista året stött på en lite annorlunda "sort" (kan man kalla det så??) En som allt alltid är negativt för, men som trots att hon klagar ändå håller sig fast vid vad det nu än är som är inte känns bra men hon vill ha. Hon måste alltid ha saker som händer, annars är hon inte lycklig, hon är inte heller nöjd med att göra/uppleva saker själv. Det måste vara att en partner aktiverar henne, serverar henne upplevelser. 

Hon vill gärna också finnas där för sina vänner, alltså ge samma tillbaka, men ingen släpper in henne så nära. Inte heller jag. Har funderat varför och kommit på att det beror på att man inte litar på henne.

 

Det är en jobbig sak när man inte känner tillit till en vän man gärna vill känna att man litar på, men man kan inte.

 

 

För t ex en dejting sida, ett forum, community, onlinespel osv. är det olika beroende på vilken sort sida det är eller är det lite samma tanke bakom oavsett?

 

Jag har när jag tänker efter samma nick oavsett, men sen har jag inte direkt varit på dejtingsidor på ett seriöst sätt. Har testat någon gång för att se vad som sker där, eller blivit medlem för att stötta någon väninna som vill prova. Annars är jag nog mest medlem på forum eller community där det är personer med samma intressen. Och kanske jag därför heller inte finner någon mening i att byta nick, inte vet jag. 

 

Eller så är alla lite olika och en del byter nick ofta andra har ett och samma som följer med år ut och år in oavsett var dom blir medlemmar. 

 

Ofta har folk ganska neutrala nick, sådana som just går att använda överallt. 

Men så hamnar man på sidor som har det allra minsta lilla anknytning till sex så ser man direkt en ändring hos en hel del. Jag finns på ett community för personer som har fetischer av olika slag eller ett intresse för bdsm. Det var ialla fall ett utpräglat community när jag var där första omgången för många år sedan. Nu när jag kommit dit igen ser jag en förändring, efter att det pratats om sidan på Fråga Olle dokumentärern osv. Det strömmar in personer som tror att det är en sexdejting-sida, men att det är en "lättare" sida att få napp på för att folk som håller på med bdsm är lättare. Eller mera, man säger att man är dominant så ska alla undergivna säga ja för dom kan/ska/får inte säga nej. Eller så är man undergiven och då kommer det rusa dit dominanta män som kommer ta hand om en.

 

Det här med att det ska vara lättare att få sex är nog mera hos den manliga delen av dom som blir medlemmar och inte fattar att det är en community. Det här med att antigen bli omhändertagen eller tjäna pengar är den kvinnliga delen. Tjäna pengar är också övervägande unga tjejer som tror att dom ska kunna göra på dom desperata undergivna männen. För dom männen ska ju bara göra som dom blir tillsagda, "sätt in pengar på mitt konto/sänd pengar i ett kuvert"

Nu försvinner dom här personerna ganska snabbt från sidan, när dom efter kort tid märker att det var visst inte riktigt som dom tänkt sig... det var inte lättare, det gick inte att bli omhändertagen eller tjäna pengar.

 

Men så till nicken då. Då vet jag inte vad jag ska säga, men inte är det direkt fantasifulla namn inte. Nu sa en väninna att ville jag hitta flera och mera idiotiska nick skulle jag bli medlem på Bodycontact, för där fanns det en uppsjö av dessa helt otroligt idiotiska namn. 

 

Men på Darkside då, där ser man ofta nick på unga tjejer som gör att man häpnar och undrar varför? Vad har fått dom att välja just detta nick, det bara lyser självskadebeteende hos dom. Det är rena rama förnedrande namn som ja jag vet inte vad. Det lustiga är att man mer sällan finner denna typ av namn hos dom kvinnorna/tjejerna som är lite äldre. Utan bara hos dom yngre. 

 

Det skrämmer mig också lite att det är så många yngre som dras till sidan som har just detta självskadebeteende och det bara lyser detta om dom. Dom är lätta måltavlor för dom oseriösa männen, män som inte egentligen har en aning om vad bdsm står för, utan använder det bara för att boosta sitt eget ego. För att få känna makten, spänningen att styra någon. Men tänker inte på följderna eller är intresserad av vad den andra känner eller hur den mår. 

 

Men vad får en 18 årig tjej att ta nicket "grisen"??? Eller en 22 årig tjej som vill få kontakt med personer som är kunniga inom sjukvården för att hon vill uppleva saker som kommer ge skador, men, hon vill bara veta lite mer exakt vad och hur. Detta är inte och kommer aldrig vara bdsm, det är sjukliga beteenden som inte alls hör dit.

 

Men hur kan så unga tjejer innan dom ens utforskat sin sexualitet, kommit in på detta på ett sånt sätt så att inte ens dom som är seriösa och hållit på i åratal leker på detta hårda avartsaktiga sätt? 

 

ja det är en tanke jag haft länge nu då jag sett hur det bara blir mer och mer vanligt.

så har vi detta med sexualitet som är så otroligt populärt att tjata om. Ja jag säger tjata om för det känns som om det blivit "inne" att prata om. Eller så har bara alla fått en fix idé om att prata om detta på den communityn jag är på. Det är så mycket och så "ettrigt" att man kan tro att kvinnor idag, 2013, inte ens får vara sexuella. Alltså att vi hamnat i en helt annan tidsålder. Det lustiga i allt detta är att jag själv inte ser det på samma sätt.

 

Jag ser att kvinnan har rätten att vara sexuell, att kvinnan har rätt att göra vad hon vill med sin sexuallitet också. Jag ser inget hinder. Alltså inget att man inte får. Däremot så ser jag nog mer att kvinnor som talar för detta själva lägger krokben på sig själva. Varför? Jo för att dom är så fast i att alla har rätt att vara kåta och ta för sig, dom tänker inte på att alla är olika att en del vill ha det si och andra så. Och att det är det man ska "kämpa" för egentligen, att få alla oavsett hur man än är eller vill ha det att se att man är "normal" det viktiga är att just hitta sig själv och tillåta sig att vara precis som man är. Inte dämpa sig inte heller tvinga sig till något man inte vill bara för att passa in i mallen.

 

Jag känner själv att jag kan få mindervärdeskomplex när jag hör deras predikan och hur dom talar om hur kåta dom är och hur dom vill ha sex och onanerar. Jag är alltså då inte sexuell, och då måste jag ju också vara mindre kvinna. Det blir att dessa kvinnor istället trycker ner dom som är osäkra. Man måste ju vara sådär idag annars är det ju tydligen något fel på en.

 

Nu är jag tack och lov ganska så trygg i mig själv nu mer, jag är jag och så länge jag mår bra är det okey. Jag behöver inte vara mer eller mindre på något sätt. 

 

Men en tanke slår mig lite. Vad är egentligen att vara sexuell? 

Hur är man när man är sexuell?

Är det verkligen att bara vara kåt och vilja ha sex ofta?

Är det att ha one-night-stand eller en kk?

Är det att onanera ofta ofta för man är så kåt?

Eller är det mera att verkligen våga släppa loss och njuta när man har sex? Trots att man kanske inte har det varje dag? Eller onanerar för man hellre vill ha en partner nära för det ger mer, och att den partnern ska vara någon man känner, litar på och har känslor för? Är man mindre sexuell då?

 

Ja om man ska tro på dom här kvinnorna så får man den känslan. Då är jag inte ett dugg sexuell. Och helt ärligt så känner jag mig mer sexuell än dom. Jag känner att jag njuter av sex på djupet, inte något ytligt för att få välmående hormoner att må bra en kort stund.

 

Ja för det är så jag ser det som att för många både män och kvinnor använder sex idag. Det är som en drog, ett missbruk. Det är som att säga att man tar ett glas vin när man kommer hem från jobbet för att koppla av. Lika illa låter det i mina öron när jag hör hur sex används på samma sätt. Var finns lusten, var finns den riktiga njutningen? Det är ju bara kallt tekniskt för att få hormonerna som ger ett välmående. Lika som att äta socker eller dricka alkohol. Lindrar för stunden. Men var fanns njutningen?

Och en ganska så otrevlig bieffekt av det här att onanera ofta själv har jag kommit på är att dom personerna sen har svårt att få orgasm tillsammans med en annan person, dom måste "göra det själva" eller så som en kvinna sa, hon får men dom blir inte lika bra???? Ska det inte vara tvärt om? Att närhet till en annan person ska göra mig mer upphetsad, mer kåt, lättare att komma och allt är skönare?

 

Sen är det också för många att få bekräftelse, jag duger någon vill ha sex med mig. Och det ger en kort stund av falsk närhet. Men vad ger det i längden. När jag pratat lite djupare med flera av dom här kvinnorna som "skriker" om kvinnans rätt att vara sexuell, om hur ofta dom onanerar eller har sex för det är deras rätt att träffa en man och bara ha sex när dom är kåta. Så har männen gjort, så ska även kvinnor få göra. Ändå så känner dom sig sen bara utnyttjade, tomma och mer ledsna. Hur går det ihop? Borde det inte ge en känsla av mer välbefinnande? Då när man får det där man anser att man har "rätt till". 

 

Ja en bra fråga i allt detta måste ju vara då, vad är det att vara sexuell?

För mig är det att kunna våga acceptera det som gör mig kåt, att säga till min partner att jag vill ha honom. Att koppla av och njuta av stunderna av sex. Inte hur ofta eller hur länge vi gör det eller jakten efter att ha sex med någon om man inte har en partner, eller att onanera för att kunna koppla av när man kommer hem, eller sova? Visst är det okey då och då, alltså det är inte fel, man ska göra det man mår bra av, men det gör inte att man är mer sexuell.

 

Det viktiga i kampen för rätten för både män och kvinnor och vår sexualitet är ialla fall inte att gå till överdrift från att det är tabu att vara kåt att vilja ha och visa det, sex. Till att konstant jaga det, att hoppa runt, att använda det som ett missbruk. Utan att visa att det är okey att vara precis som vi är, att inget är fel, att allt är rätt så länge det är så man själv vill ha det och mår bra av det. Så att man kan utan skam eller skuld åt något håll (alltså varken att man är kåt ofta eller inte alls onanerar själv) få njuta av och koppla av i det man själv vill ha det. 

Ja det har varit en del funderingar kring detta tjat som jag haft runt mig en del sista tiden. 

Det är väl inte allmänt men på ett community jag är på och där läser jag en hel del. Och det är ett otroligt uppsving i tjatet om kvinnans rätt att få vara sig själv.

 

Och jag funderar varför inte jag har märkt att man som tjej inte får vara sig själv? Att det jag märkt är mera att det är ens egna hjärnspöken och att det måste sluta skyllas på samhället, hur man blivit uppfostrad osv. Vill man kämpa för något, få en förändring så varför bara tjata och gnälla om det? Varför inte helt enkelt leva på det sätt man predikar om??? 

 

Och framför allt ta reda på varför man anser att det är så viktigt för en själv. Varför det sen inte kan respekteras att alla är olika och att inget är fel. Nej det går inte alla måste vara extrema, få uttrycka sig.

 

Det senaste var att svenska tjejer/kvinnor inte tar hand om sitt utseende nog väl, att man inte gör lite extra.

Att det vore mycket trevligare om alla hade välvårdade långa naglar, alltid stylad i håret och ta sig tid att sminka sig varje morgon innan man gick utanför dörren.

Eller att man måste ha rätten att ha rosa, lila eller grönt hår? Vem har sagt att man inte får det?

 

Men frågan är ju då, varför är det så viktigt att det ska bli extremt åt andra hållet? Varför fungerar det inte att alla just ska få vara sig själva? Att vi respekterar varandra oavsett om vi vill sminka oss och klä upp oss till vardags, eller om vi hellre vill vara mer naturliga, att det är okey att ha råttfärgat hår för att jag känner att det är jag precis lika mycket som någon annan kanske vill ha det knallblått.

Att det är lika okey att gå och handla i myskläder som uppklädd.

 

Men det finns ingen känsla av att det är accepterat att få vara sig själv egentligen. Utan det är mera att man hela tiden ska utmana,och vara extrem, ramla över så att vågskålen dimper i backen helt åt andra hållet.

 

Det här pratet om att alla ska få vara sig själva är bara bullshit egentligen, det är mera - var dig själv = att man är som alla andra och då extrem. För tänk man kan väl inte trivas i att bara vara, inte synas, inte störa omgivningen.

 

Sen så kan jag kanske bara se till mig själv och mina vänner. Men nog sjutton tycker jag att det finns en uppsjö av olika stilar på personer idag, och ingen reagerar egentligen heller när man möter dom. Om man reagerar så är det mera på "oj så snyggt" "va tufft det där var det passade dig". Jag märker inga negativa vibbar från min omgivning att människor inte ska få vara precis som dom själva vill... en grå mus eller en drama queen med fjädrar. Det är inte utseendet utan då mera sättet på personen som avgör om man reagerar positivt eller negativt på den.

 

Det är sättet, inte utseendet alls. Men se det är tydligen inte alls så viktigt.

 

 

att vara sig själva, att vara sexuella, att vara jämlika med männen.

För mig så känns det som om detta tjat är viktigare än att leva på det sättet.

 

Som om "kampen" för jämlikhet och rätten att vara sig själv är viktigare än att vara det. Och en annan sak, det finns ingen acceptans att det faktiskt kanske är så att man som tjej/kvinna vill vara naturlig, inte måla på sig 2 lager mask, att man inte behöver bli kåt stup i kvarten och vilja ha sex konstant. 

 

Nej allt går ut på att det istället måste flippa över åt andra hållet och istället så blir det tjejerna/kvinnorna själva som  sätter press på varandra. Som får andra att känna sig mindre värda, att man inte är sådär urflippad åt andra hållet. 

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag suttit och läst saker som kvinnor skrivit om detta, om att dom vill ha rätten att få vara si eller så, göra si eller så, och jag kommer på att men jag är ju inte så. Jag vill heller inte vara så, men ändå kommer en osäkerhets känsla in och tanken blir, är jag mindre kvinna, är jag mindre värd för att jag inte behöver vara extrem åt andra hållet utan att jag är nöjd med den jag är.

 

Så VAR är det där att man ska få vara just sig själv? Det man vill? Det som får en att må bra?

Oj nej just ja skulle det accepteras finns det ju inget att gnälla över...

 

Men visst är tanken hemskt egentligen att det är faktiskt tjejer/kvinnor som trycker dit varandra, som stressar och pressar andra tjejer/kvinnor att vara mer extrema åt andra hållet.

 

Jag vet flera som hävdar sin rätt att klä sig hur som helst, extremt eller utmanande, som tycker att alla borde gå upp 2 timmar tidigare för att sminka sig och fixa håret. 

Eller kvinnor som tjatar om sin sexualitet och rätten till att få vara öppen

Men sen så pratar man lite mer med dom så märker man hur dubbelt det är, då kommer frågan, vad är det eller hur är det dom egentligen vill vara för att må bra? Mår dom bra? Är dom sig själva eller försöker dom bara passa in?

Det här är ganska intressant att se, hur man festar, är ute och dricker beroende på ålder och även lite status.

Först så kommer ungdomarna ut och börjar festa och dricka. Om dom får fast sällskap så är det just bara den där testperioden som alla nog går igenom, sen lugnar det ner sig och det festas men inte så ofta och inte så mycket sprit. Men får dom inte fast sällskap finns en tendens att det blir mer och mer festande och drickande.

 

För eller senare så blir det lugnare, alla växer ju upp.

 

Sen har jag märkt att detta med att dricka ofta, ut och festa ofta, gärna både fredag och lördag och gärna ta ett glas vin eller två infaller även senare i livet. Nu pratar jag mest om kvinnor då jag har flest singel vänner av det könet, men visst ser detta även hos männen. 

 

Det är singel liv, rädsla att vara ensam, desperat letande efter någon att dela resten av livet med, inte känna att man inte duger och alla dom där sakerna som följer med. Då är det krogen som gäller igen, och drickande som ofta går väl över gränsen. Varför? Ja jag kan inte låta bli att tänka varför blir det så?

 

Sen så efter helgen har dom ågren för vad som skett, att det blev för mycket alkohol, på tok för mycket, för minnet finns inte helt klart kvar av alla timmarna som försvann kvällen/natten innan. 

Desperationen att inte vara ensam märks på att vem som helst dras med hem, sen kommer dom knappt ihåg hur personen såg ut eller ens om dom haft sex. Sen ytterligare någon dag efter så gnälls det för att mannen inte hört av sig igen, var han bara ute efter sex, det är förjävligt??? 

 

Ja jag säger bara som man beter sig, så drar man till sig dom som har samma beteende, vilket resulterar i att ett desperat "jag vill ha någon" ofta istället bara leder till att man hittar någon som bara just vill ha sex.

 

En annan sak jag ofta undrar över, vill man inte ha bra sex? Sex som ger något, fina minnen, en skön stund. Hur får man det med one-night-stands och för mycket alkohol i båda och inget minne dagen efter????

som gjorde mig förvånad. Hur steriotypsikt det beskrevs att få en panikångestattack, hur allt las över på att det enbart är ens egna tankar, att när man haft några panikångestattacker så blir det till och med så att man framkallar attackerna själv genom sin egen tanke. 

 

Att en panikångestattack var smärta i bröstkorgen, tryck över bröstet. Sen tänker man och tror på tanken att man får en hjärtattack och kommer att dö. Efter att man haft några attacker så räcker det med att tänka tanken att nu i den här situationen kommer jag få en attack och då kommer den. Man har på något sätt bildat en negativ spiral.

 

Jag kan hålla med om att rädsla för att något är fel eller att man ska dö visst kan sätta igång ångest, som t ex att tro man får en hjärtattack.

 

Men om det inte är den symtomen då, om det är att man mår illa, blir snurrig och svimmar. Det är tydligen också att ha en panikångestattack. Då hinner man inte ens tänka tanken, jag kommer dö. För det finns inga sådana symtom, för vem tror att man ska dö av att må illa eller bli yr? Inte jag ialla fall.

 

För mig när man skriver en text av något slag som flera kommer att läsa och ta till sig, så gäller det att påpeka noga att detta är EN form av symtom och orsak till att det kan ske att man får en panikångestattack.

 

Men sen när jag läste texten vidare så framkom det ju att det var mer att locka till att gå en kurs, personligutveckling, kbt och lite annat ingick. Så kanske därför det så hårt inriktade sig på det vanligaste och talade om att allt är ens egna tankar, underförstått alltså ens eget fel, på något sätt lägga skulden på den egna personen och jiiipppiii går kursen sen kommer du slippa  alla attacker. Då blir jag lite smått irriterad. Gillar inte den form av text där det vänds på ett sätt som gör att man från start skuldbelägger den som känner igen sig och sen har lösningen, självklart mot en kostnad av några söta tusenlappar.

 

 

romatiska filmer. Varför, jo för att jag alltid gråter, ja mer eller mindre beror ju på om det är en komedi eller inte. Men oftast så kommer tårarna oavsett. När det är sorgsna sekvenser eller även när dom på slutet får varandra. Att jag gråter när det är sorgset är ju en sak, det är ju okey på något sätt, det får man. Snyfta lite, man lever sig in i det som sker. Men att gråta när det slutar lyckligt, scener där det är kärlek och lycka.Ja vad ska jag säga?? Tårarna rinner då med. Men då mera för att jag vill ju så gärna ha det där jag med igen, men jag har det inte, jag tillåter mig ju inte ens själv att få uppleva det igen då jag är för feg att prova igen.

 

Som sagt älskar dessa filmer men samtidigt finns det en lätt känsla av "hat" till dom också, det lyckliga då men just att dom får mig att gråta. 

 

 

 

 

det är något jag försöker mig på då och då. Att strikt gå efter receptet och göra laga maten efter konstens alla regler. Men tänk att jag aldrig blir riktigt riktigt nöjd då. Så jag har kommit på att jag ska först laga rätten efter receptet för att "smaka av" den så att säga. Sen så nästa gång jag lagar den så lagar jag den mera som jag nog oftast lagar mat, på en höft. Och då vet jag sen den gången efter att ha följt receptet precis på pricken, vad jag vill ha mer eller mindre av för att jag personligen ska få den smak som jag mest uppskattar. 

 

Smaken är ju faktiskt som baken och det går inte att göra ett recept som passar alla perfekt, för alla har olika smak. Man gillar inte vissa smaker, eller vill ha mer av någon. 

Därför när jag sitter och tittar på dessa matlagningsprogram som visas på alla möjliga kanaler på olika sätt. Så kan jag inte komma ifrån tanken att deltagarna som kommer längst är de som till viss del har samma smak som dom som dömer, eller så lär dom sig i tidigt stadium att anpassa sin smak mot den som domarna har. 

 

Visst måste dom självklart vara duktiga, men jag tänker på när de där sista ska sållas ut, när de absolut bästa är kvar. Då är det ofta mycket duktiga personer och det är mera domarnas personliga smak som avgör.

Jag tänker ofta att jag gärna skulle ha provat smaka maten för att se om jag håller med eller inte.