som gjorde mig förvånad. Hur steriotypsikt det beskrevs att få en panikångestattack, hur allt las över på att det enbart är ens egna tankar, att när man haft några panikångestattacker så blir det till och med så att man framkallar attackerna själv genom sin egen tanke. 

 

Att en panikångestattack var smärta i bröstkorgen, tryck över bröstet. Sen tänker man och tror på tanken att man får en hjärtattack och kommer att dö. Efter att man haft några attacker så räcker det med att tänka tanken att nu i den här situationen kommer jag få en attack och då kommer den. Man har på något sätt bildat en negativ spiral.

 

Jag kan hålla med om att rädsla för att något är fel eller att man ska dö visst kan sätta igång ångest, som t ex att tro man får en hjärtattack.

 

Men om det inte är den symtomen då, om det är att man mår illa, blir snurrig och svimmar. Det är tydligen också att ha en panikångestattack. Då hinner man inte ens tänka tanken, jag kommer dö. För det finns inga sådana symtom, för vem tror att man ska dö av att må illa eller bli yr? Inte jag ialla fall.

 

För mig när man skriver en text av något slag som flera kommer att läsa och ta till sig, så gäller det att påpeka noga att detta är EN form av symtom och orsak till att det kan ske att man får en panikångestattack.

 

Men sen när jag läste texten vidare så framkom det ju att det var mer att locka till att gå en kurs, personligutveckling, kbt och lite annat ingick. Så kanske därför det så hårt inriktade sig på det vanligaste och talade om att allt är ens egna tankar, underförstått alltså ens eget fel, på något sätt lägga skulden på den egna personen och jiiipppiii går kursen sen kommer du slippa  alla attacker. Då blir jag lite smått irriterad. Gillar inte den form av text där det vänds på ett sätt som gör att man från start skuldbelägger den som känner igen sig och sen har lösningen, självklart mot en kostnad av några söta tusenlappar.