Hemskt jobbigt
vill bara gräva ner mig, få slut på allt. Reagerar på ljud, ljusförändringar, gå runt hörn, allt. En hemskt stor mörk skugga, rädsla omsveper mig. Fick andra tabletter att ta nu i början när allt känns som värst = hela tiden. Provat två gånger och båda resulterade i att jag bara grät och grät och grät. Det är inte heller skoj. Det är hemskt att krasch ihop såhär. Det sker inte mig, jag som är så stark jag som hjälper alla andra. Inte sker det mig. Men tydligen gjorde det just det. Finns det ett slut? Vilket blir mitt?
Försöker komma tillbaka
men det är inte lätt. Min tro på piller i livets faser när det går nerför, är inte så positiv. Vill, kan själv på annat sätt. Men nu hamnade jag så lågt att jag får erkänna att det finns bara ett till sätt att prova.
Jag kommer på fötter med stor kamp, sen sker något och fötterna slås undan. För varje gång känner jag mig mindre värdig som människa, mindre värdig att komma på fötter. Hela livet hamnar i baklås, det är som att jag straffar mig själv för att visa min ovärdighet, att jag är sämre än alla annan.
Å ena sidan vill jag bara ge upp, sluta leva, avsluta, så skönt det vore. Slippa oron, slippa kämpa hela tiden. Ändå fortsätter jag kämpa!
