en liten lättläst bok av Debbie Ford. Numer finns den bara att få tag på om man har tur som beganad, den trycks inte upp mer. Tyvärr då den är läsvärd och en bra bok att ha i bokcirklar där man har personlig utveckling som bas. 

 

Det var så jag fick boken i min ägo och kom att läsa den. Var med på ett forum och en grupp där som läste och diskuterade böcker vi läst.

 

Boken är bra på det sätt att man i vissa avseenden får tänka till lite, om man verkigen läser böcker på det sättet att man försöker omvandla det man läser för att se vad som känns riktigt för en själv eller saker man kan nicka igenkännande till. Alltså lite kritiskt. Man läser alltså på ett sätt som inte bara är att allt man läser är det rätta. 

(många gånger när det gäller föreläsningar eller böcker som är av den här typen, att vara för personutveckling, ta sig ur negativa trender av sitt liv osv. så har personer en tendens att vara lyriska över allt som sägs/läses, det finns inget tänkande över det man får till sig utan allt är så rätt så rätt)

 

Men jag kan inte alls påstå att jag tycker att det är en bra bok på det sättet att jag håller med om det boken handlar om. Vissa delar kan jag på sätt och vis hålla med om, Det här med att man inte ska försöka ändra på sig själv, att man ska acceptera alla sina olika delar. Att det kan vara bra med även de egenskaper som kanske utåt ses som negativa. Att allt där ligger i när och hur mycket den egenskapen används.

 

Men jag har så svårt att hålla med om att man irriterar sig på andra personers fel och brister bara för att det är just den bristen man själv har och inte tycker om, inte kan acceptera att man har. Där håller jag inte alls med.

 

Som exempel, jag har svårt för människor som har svårt att passa tider, som nonchalerar detta med tider. Om jag då ska tolka boken så är det något jag själv gör, att jag själv ofta är sen, ofta inte bryr mig om att passa tider. Men jag är precis tvärt om, jag är oftare ute i god tid och är ofta tidigare än sen.

 

Eller i boken där det pratas om detta med att kunna mörda, att vi alla har den egenskapen, men vi gillar den inte och därför ska vi ha svårt att acceptera mördare. Här tycker jag att det trampades lite över en gräns på något sätt. Att inte accpetera mördare är för att vi själva vet att vi kan göra det och det kan vi inte acceptera?

 

Jag skulle aldrig kunna mörda någon kallblodigt, planera det och sen genomföra det. Och jag kommer aldrig tro att jag inte accepterar de människor som gör det för att jag innerst inne inte kan acceptera att jag själv skulle kunna göra det.

Då dras jämförelsen med att man visst i situation av att försvara sig själv eller sin familj, eller som soldat, kan döda. Men jag har inget svårt att acceptera dessa människor, som ställs inför det faktum att som måste försvara sig själva eller sin familj, där det kanske är dö själv eller döda den som attackerar först. Eller soldater som hamnar i den situationen. Det är inte planerat, det finns inget nöje eller vad som ligger bakom dessa situationer. 

 

Så på många ställen kan jag inte alls hålla med i resonemanget i boken. 

Var egentligen väldigt anti mot den när jag läste den då, första gången, Nu har jag läste den en gång till, av samma anledningen, en grupp väninnor skulle läsa den och diskutera den. Men visst läste jag den lite mer accepterande denna gång. Och jag tycker fortfarande att den är läsvärd sålänge man kan läsa den kritiskt och använda det man läser på rätt sätt. Men jag håller inte med och på vissa ställen kan jag tycka att den är rent sagt dåligt skriven, just för att jag inte håller med om dessa saker.

 

Men jag håller med om att vi ska sluta försöka göra om oss själva helt, att plocka bort eller försöka döda egenskaper vi har. Iställer lära oss utnyttja dom rätt, i rätt situationer.

 

Är den boken jag just nu väntar på att få läsa. Men håller mig lite till ska avsluta två andra böcker som jag håller på att läsa. Gillar inte att läsa flera böcker på engång annars men det sker då och då. En roman och en fakta bok, fungerar okey att läsa samtidigt. Men båda är snart slutlästa så jag håller mig till dom och lägger all konsentration på Inferno sen.

 

Gillar Dan Browns böcker, spännande, kluriga och en hel del sanningar i dom tillsammans med ja vem vet om det är mer sanningar eller myter, som tillsammans blir vad jag gillar att läsa.

 

Började med Da Vinci Koden, en arbetskamrat läste den och rekommenderade den. Fastnade och läste den på 2 dygn, sen direkt kastade jag mig över den bok jag egentligen borde läst först, Änglar och Demoner. Sen gick det ett tag innan jag ganska nyligen tog mig an Den förlorade symbolen, jag gick från att ha slukat böcker, läst i sträck, bara älskat denna avkoppling som böckerna värld gav mig. Till att inte kunna läsa alls, 2 meningar och jag hade tappat koncentrationen och hade ingen aning om vad jag läst. Blev en paus på några år, tills jag började plugga och var tvungen att börja ta mig igenom böcker igen. 

 

Nu läser jag igen, inte alls lika mycket eller fort, eller i stäck som innan. Men för varje bok går det lättare och lättare. Och nu ser jag verkligen fram emot att få läsa Inferno.

 

Och att ha sett Tom Hank som professorn Robert Langdon har inte försämrat något då jag verkligen tycker att Tom Hank passar in med hur jag själv föreställt mig huvufiguren Robert när jag läst. 

Det där kan vara känsligt annars, man läser böcker som sen blir film och skådespelarna passar inte ihop med den egna bilden man gjort sig.

 

Inte bara då alltså att filmen inte alltid följer bokens handling eller slutar rätt osv. Utan just det här med att det inte stämmer med personens utseende, utstrålning osv. Det man själv sett inombords efter att ha tolkat boken kanske inte alls stämmer med hur det sen blev i filmen.