Vänner, det här med att ge och få.
Tänker lite på vänner jag har kvar i mitt liv, som funnits där oavsett vad någon av oss gått igenom. Sen på vänner som kommit in i mitt liv, sen försvunnit.
Jag har några få vänner som jag har haft och har kvar i livet. Dom finns där, ibland intensivt och ibland lite glesare kontakt. Men det spelar ingen roll, vänskapen finns där ändå. Och man finns för varandra. Förstår när det är jobbigt, när stöttning behövs, när peppning behövs eller att man ska låta den andra vara lite i vad som än skett i deras liv.
Och det är väl därför det blir just dessa människor som förblir ens vänner oavsett vad som sker.
Sen märker jag att det finns vänner som kommer in i ens liv, dundrar in, tar för sig av ens tid, energi och empati. Man lyssnar, tröstar, peppar, stöttar och lyssnar lite till. Men dom vill aldrig ge samma sak tillbaka. Man försöker men man hinner max två meningar så är man helt plötsligt inne på deras igen. Dessa vänner har jag märkt bara finns kvar sålänge man ger av sin tid och empati och tycker synd om. Kommer man med jobbiga frågor eller ser från en annan vinkel så försvinner dom snabbt.
Sen har jag även sista året stött på en lite annorlunda "sort" (kan man kalla det så??) En som allt alltid är negativt för, men som trots att hon klagar ändå håller sig fast vid vad det nu än är som är inte känns bra men hon vill ha. Hon måste alltid ha saker som händer, annars är hon inte lycklig, hon är inte heller nöjd med att göra/uppleva saker själv. Det måste vara att en partner aktiverar henne, serverar henne upplevelser.
Hon vill gärna också finnas där för sina vänner, alltså ge samma tillbaka, men ingen släpper in henne så nära. Inte heller jag. Har funderat varför och kommit på att det beror på att man inte litar på henne.
Det är en jobbig sak när man inte känner tillit till en vän man gärna vill känna att man litar på, men man kan inte.
Kommentarer
Trackback
