Just nu har jag en dålig period
där jag irriterar mig på allt och alla. Där jag är avundsjuk på vänner som har hittat sina partners. Hur det gullas och skrivs på t ex facebook men även andra ställen och på andra sätt. Det är åhhh så jag älskar och åhhh så fantastisk, min skatt, mitt allt bla bla bla.
Fattar bara inte varför jag känner såhär mot dom för samtidigt vet jag att det inte är så bra.
Jag vet att den ena som ska flytta ihop med sin nya, ja dom köper hus, det har inte ens gått ett år och vi ska inte tala om hur många gånger det varit slut i det förhållandet. Hur hon gnällt och klagat, inget är bra. Eller jo när han släpper allt annat, sina barn, sina vänner, allt bara sätter henne i centrum bara ser henne och ger henne aktiviteter. Nu tog det slut en längre tid och sen helt plötsligt är dom tillsammans igen och köpt hus. Och jag kan gissa, det var hans sista kort för att få tillbaka henne "se vad jag vill, vi köper det där huset du vill ha" och hon nappar för hon ser bara det hon vill ha.
Eller manliga vänner som om och om igen är så nere och frågar hur han ska göra, som säger att man kan tydligen inte få allt, man får nöja sig och vara glad. Ibland är han så nere så det gör ont i mig.
Ändå kvittras det och det öses ut om hur kära, hur lyckliga, deras paradis osv. Och trots att jag vet bakgrunder så blir jag ändå avundsjuk på fasaden dom sätter upp. En fasad jag ofta undrar är det för att övertyga andra eller sig själva om hur lyckliga dom är? Ändå känner jag ett starkt avund idag, jätte nere, ingen vill ha mig. Fast vet ju att det också är fel, det stämmer inte heller. Det är väl mera så att jag inte vill ha dom som vill ha mig och dom som jag vill ha vill inte ha mig.
Kommentarer
Trackback
