När minnen forsar fram som man försökt packa ner
Minnen som berör känslor. Jobbigt jobbigt.
Alla är vi olika, gillar olika saker, tycker om att göra olika saker. En del är otroligt sociala, vill att det sker saker hela tiden runt dom. Det ska vara massor av jobb, men även sen fortsätta ledig tid. Det ska måste hända något hela tiden annars klättrar dom på väggarna....
Sen finns det dom som lägger en hel del energi på jobbet, trivs visst med vänner och gillar att till en viss del vara sociala. Men det är inget måste, dom triv lika bra eller till och med behöver vilan, det lugna att det inte sker något. Det räcker med att vara hemma, plocka och fixa, läsa en bok, ta en promand, laga lite extra mat osv.
Sen har vi olika smak gällande filmer, musik, böcker. mat osv. Olika intressen.
Jag tror att det är bra att man inte är 100% lika. Då blir det tråkigt och man utvecklas inte, inte roliga diskussioner och man lär sig inget av varandra. Men jag tror att i det stora hela blir man lyckligare och lever ett mer harmoniskt liv (om man nu då inte gillar och trivs med att ha det lite mera, ska jag säga mindre harmonsikt runt sig, som sagt alla är vi olika) om man ändå är ganska lika, har samma värderingar och ser på mål i livet på samma sätt.
Om man kan drömma och se det som skoj attt tänka framåt på vad som skulle kunna vara kul att göra, uppleva. Eller om man inte alls vill tänka på saker man kanske inte kommer göra, bara det man vet kommer förverkligas och ligger inom nära framtid. Om drömmar vad man vill göra måste infrias och att tillvaron går ut på att se till att det blir så, eller om drömmar också ibland kan får vara just drömmar.
Hur som helst så mitt äktenskap, ska inte klaga vi var nog ganska lika i mycket, men också väldigt olika på många punkter. Kanske vi också efter ca 20 år växte ifrån varandra istället för ihop så att skillnaderna blev större och flera. Jag vet inte och det kvittar.
Så träffade jag då denna man. Där bara allt kändes så bra. Vi gillade samma saker, samma filmer, att läsa, inga behov av att det ska ske saker hela tiden, inte stora behov av att omge oss med vänner. Samma dryckesvanor, gillade samma mat osv.
Det första jag kom på att jag verkligen saknade nu när jag fått kontakt med honom igen var det här att kunna skoja och vända och vrida på ord, slänga käft och skratta.
Sen har det bubblat upp mer och mer, hur lika vi var, hur jag trivdes med honom just pga av att vi var så lika. Jag behövde inte vara social stup i kvarten, ledig tid kunde gå till att just bara vara. Det kunde räcka med att ta bilen och åka en sväng, ta en promenad. Det räckte. Vi mådde bra.
Små saker egentligen, saker som inte är udda. Så då slår det mig inte bara att jag saknar det, saknar honom utan också varför har jag inte hittat någon som passar på samma sätt igen. Borde ju finnas massor av män som är just så, vill ha det så, Men jag har inte sprungit på en enda en.
Har jag medvetet gjort det eller ??? Ja det är många tankar som far runt just nu, många känslor som far runt också. Man kan kort säga att det är ett inre kaos.
Kommentarer
Trackback
