När är det dags att bli kär?
Såg några ord idag på morgonen som berörde just detta
"Dear Heart,
Fall in love when you´re ready.
NOT
when you´re lonely"
Det här var ord som så väl stämmer och som jag ser att andra så ofta gör.
Att det inte finns tålamod att vänta, att verkligen vara redo, att hitta den rätta. Nej det är desperat jagande att ha någon som partner. Så blir dom kära, men samtidigt så klagas det på den andra direkt. Det hittas fel direkt.
För mig när man blir förälskad och kär så tar man på de rosa glasögonen och sätter sig på det fluffiga molnet där uppe i sjunde himlen. Det finns inga fel, allt är perfekt. Det är först sen när vardagen knackar på, när det är dags att gå från den här första förälskelsen till kärlek, att älska, det är då allt det där andra vardagliga kommer in, som de här små "felen". Det är då man märker om det är kärlek, att man kan ta felen för man älskar och ingen är perfekt. Eller om felen irriterar en för mycket, då kommer man på att det är bättre att gå skilda vägar, det var bara en förälskelse.
Men idag ser jag mer och mer hur man deseprat håller sig kvar vid den man hittat oavsett. Man måste ha någon. Och felen ses på engång, dom rosa glasögonen klarar inte ens av att flitrera bort dom, hur ska man då klara av att leva med dessa?
Och jag antar att det beror just på att man tror man blir kär, när någon visar intresset tillbaka, för att man är ensam och det vill man inte. Så man blir kär av fel anledning, inte att man hittat rätt partner utan för att man inte vill vara ensam.
Kommentarer
Trackback
