F*n för romantiska filmer
jag bara gråter ju, dom slutar så lyckligt. Dom är så kära och allt är perfekt.
Ja jag vet att allt inte är perfekt hela tiden, kallas livet. Men jag vet känslan av att vara kär och den är undebar.
Har en vän, haft samma sambo i 35 år, gifta ca 12 år, tre barn nu över 20 år och egna liv. Och han säger att han aldrig varit kär. Jag menade på att det måste han väl ha varit, någon gång i början ialla fall? Men nej icke.
Vet inte om jag ska tycka synd om honom eller avundas honom. För det går ju inte att komma ifrån, man kan inte sakna det man aldrig haft. Visst kan man sakna det man tror att det är, men vet man inte så kan man ändå lätt släppa det, för man vet ju inte om det man tror är verklighet eller bara just en fantasi.
Men så fort man vet, ja då verkligen vet man och då går det inte att blunda bort saknaden.
Och dessa underbara romantiska filmer startar alltid igång min längtan och saknad. Och då gråter jag, delvis för att jag är ensam, delvis för att jag valt att vara så, delvis för att jag inte vet hur jag ska göra för att ändra mitt val, våga!
Kommentarer
Trackback
