det är ingen skön känsla egentligen för den säger bara att man inte är helt nöjd med sitt eget liv och situation.

 

Just nu är jag väldigt, otroligt, enormt avundsjuk på en väninna. Inte så att jag missunnar henne, nej absolut inte alls. Jag är så otroligt glad för hennes skull och glädjs med henne. Det gör jag verkligen. Men samtidigt så finns en avund där, ibland så hugger det lite mer än annars.

 

Egentligen har jag flera väninnor som jag skulle kunna känna detta för då dom också har just det som jag säger mig att jag inte vill ha (just nu) men inom mig på djupet längtar efter så otroligt mycket. Det här att vara två, ha den där för en själv perfekta partnern.

 

Att den här känslan kom över mig nu är för att jag fick höra att dom ska gå och titta på ringar och förlova sig. Han vill visa hela världen att hon är hans. Och det glädjer mig. Hon har bakom sig två långa förhållanden med två stora barn och män som är som stora barn tär och tar energier från en mer än man kan föreställa sig om man inte själv haft en. Jag har!

 

Så träffade hon denna man och allt bara utvecklats och nu bor dom ihop och ska förlova sig, snart är jag bjuden på bröllop det vet jag också :). Egentligen så ska jag nog mer ta åt mig äran än att känna avund. För det var mitt tjat och gnat om att hon ialla fall måste träffa lite nya män eller prata med dom som gjorde att hon öppnade en profilsida på en dejtingsite. Så tyckte hon efter någon dag att nej det var inte för henne och la ner sidan, så tjatade jag lite mer och menade på att hon måste ge det en chans, det finns trevliga män. Så hon öppnade den, denna man ramlade in, dom började prata, sen träffas och ja här är dom nu.

 

Och dom är bara så perfekta för varandra, dom både kompletterar varandra och ändå så lika. Det där alla söker. Och det är väl det som gör att jag känner en avund. Att jag också vill, inte att jag missunnar, men jag vill våga jag med.

 

Andra väninnor har också hittat en partner, som dom säger en kärlek. Och jag är på ett sätt glad för dom, på ett annat sorgsen. Det är sorglig att se hur desperat en del är att ha någon, att inte kunna vara ensam. Att det blundas för saker som inte känns bra, sen gnäller dom och är olyckliga men stannar kvar. Varför undrar jag ibland? Dom låser ju upp sig själva på ett sätt som gör att dom inte ens kan hitta den "rätte".