Jag trodde ...
... att jag skulle kunna skriva i bloggen som en dagbok
... att jag skulle kunna ösa ur mig det jag kände och tänkte
... att jag skulle på så sätt lätta på det inre trycket och må lite bättre
... inte att det skulle bli såhär jobbig
... inte att jag skulle må sämre
... inte att livsviljan helt skulle försvinna
Men rent ut sagt fy f*n så jag mår, inte blir det bättre bara sämre. Att sen medicinen ger andra biverkningar som ökar en annan symtom jag har - restless legs - att bli 17 resor värre, inte bara i "styrka" utan också hur det sprider sig till flera delar av kroppen, och inte bara kvällar och nätter utan även dagtid. Och sömn kan jag nästan glömma helt, det går bara inte, somnar kort och vaknar av att det kryper i kroppen.
Viljan att leva det lilla jag hade är som bortblåst, ångesten i vissa situationer är värre, jag gråter mera för inget. Känner mig vekare på alla sätt. Så jag måste ta en tid och prata med läkaren, detta går inte, inte om det blir värre. Såhär ska jag inte må, så här ska ingen behöva må...
Kommentarer
Trackback
