Inatt när jag inte kunde sova såg jag 28 Dagar med Sandra Bullock. Det har tagit mig några timmar att smälta filmen lite. Jag berördes så otroligt och tårarna rann flera gånger under filmen, för att inte tala om känslan att känna sig "dum", som när man gör bort sig. Många starka känslor som kom fram ialla fall.

Det jag mest reagera på var inte missbruk i sig, visst det är hemska människoöden, men än mer så reagerar jag på just ensamheten som genomsyrade alla personernas öden. Och hur man försvarar sig själv så att man till slut dövat allt det verkliga, så att det bara är det man vill tro på som finns kvar i ens medvetande. Och hur dom personer man har runt sig antingen inte förstår något alls och tycker ner eller så blundar dom lika hårt och blir medberoende. Inget av varianterna hjälper ju, det bara ökar problemet istället.

Det här är ju egentligen något som finns där hos alla missbrukare, oavsett vad det är som missbrukas. Den här ensamheten, en jakt efter att döva den inre känslan, att inte ha hittat någon balans i sitt liv, inte någon äkta lycka. Man jagar eller flyr istället.

Det gav mig lite mer eftertanke när jag såg den, vikten av att se varandra på rätt sätt. Inte att se personen utifrån vad jag själv behöver det är enkelsidigt, men se en helhet. Vikten av att förstå varandra och bekräfta varandra.

En fin film, tror jag kommer titta på den snart igen bara för att verkligen "se" den.