Så var jag där igen - sitter här mår dåligt och med ånger
Jag har tröstätit, inte hungrig egentligen, inte ens sugen, till och med så att det finns en mättnadskänsla, ändå bara MÅSTE jag äta.
Äta tills jag inte får i mig mer och gärna ändå äta någon tugga mer, tills jag är så full att det gör ont, illamåendet kommer och då även skuldkänslorna, ånger och tankar. VARFÖR?
Varför åt jag såhär ikväll? Vara det för att jag är ensam? För att jag har känslor jag vet aldrig kommer bli besvarade? För att andra vågar satsa och gå vidare och inte jag? För att jag inte vet om mina beslut och val är dom rätta? För att... ? Ja varför?
Ibland tror jag att jag aldrig kommer få svar på varför utan att jag bara ska slåss mot själva handlingen, ta tag i den, se den och stoppa den så fort jag blir medveten om att jag gör det. Vet att det är ett sätt som fungerar bara man inte tror att man vänder på beteenden över en natt. Men jag vet att för varje gång så kommer jag bryta beteende lite lite tidigare för varje gång och till slut så har jag det under kontroll, till slut kommer inte beteendet att slå igång med den automatik det gör idag.
Andra gånger tror jag att jag måste få veta varför, annars kommer jag aldrig till full kunna stoppa det här att det slår till automatisk när något sker.
Jag vet inte vad som är sanningen här, vad som behövs, ska jag satsa på det ena eller det andra eller något lite av båda. Vad kommer fungera i längden, inte kort, allt fungerar kortsiktigt, utan det är det här långsiktiga jag är ute efter. Vad är bäst? Det lätta eller det svåra? Vad är egentligen vad?
Ibland har jag så klara fina svar på mina egna frågor, nästa gång är allt bara ett stort kaos. Som nu när jag sitter här och har ätit för mycket, har ont i magen, illamående pch ånger. Men framför allt med den stora frågan, varför ikväll?
Skulle vilja ta en promenad nu, komma ut i friska luften, men delvis är det lite sent och jag mår helt enkelt för illa. En del kan ju i dessa lägen stoppa fingrarna i halsen, tvinga upp maten, få en lättnadskänsla. Jag kan inte det. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte. Antar bra för att då kommer inte ett dåligt beteende till med i detta, dåligt för att jag ju nu sitter med en så stor skuld och mår inte bra.
Ja det bästa är att jag förlåter mig själv, inte lägger för stora vikt vid det negativa utan istället vänder på det hela och tänker, "va bra att jag ändå är medveten nu, att jag känner av och börjar fundera, det är ett steg mot att stoppa mig själv lite tidigare för varje gång"
Och det stämmer det här med lite tidigare, för jag sitter och tittar på tallriken som står bredvid, det ligger mat kvar där. Bara det är bra, jag åt inte upp allt, jag stoppade om inte i tid, så ialla fall jag stoppade innan allt tog slut. Det är just den biten jag måste se nu. Det positiva om att det är ens så lite.
"Förstora" upp det positiva och tänka mer på det, klappa mig själv på axeln för att jag stoppade. Inte stanna vid det negativa tänkandet att det ju ändå blev för mycket. Det är inte att göra mig själv en tjänst.
Kommentarer
Trackback
