mina naglar igen. Känns lite ovårdade, men samtidigt så har jag projekt framför mig i helgen som antagligen kommer göra dom ännu mer ovårdade så jag kan lika bra vänta tills efter helgen.

 

Blev besviken på en vän igår, och inser hur otroligt fast vissa är vid facebook att man glömmer den vanliga raka enkla kommunikationen. Människor mellan som alltid ska gå först om det gäller något.

Hon och jag hade bestämt att gå ut, eller mer hon tjatade för hon klarar inte av att vara hemma inte ha något att göra, efter en del tjat sa jag okey jag går med. Jag är inte alls av samma inställning, jag kan vara ensam och det behöver inte ske sker hela tiden. Men var snäll och tänkte att jag kan offra mig en kväll för en väns skull.

 

Vad ser jag då helt plötsligt på fb, jo hon ska göra något helt annat lördagskvällen, och det skulle bli så skoj så. 

Nu gör det mig inget, jag slipper trängas på krogen bland massa onyktra människor. MEN varför inte kontakta mig personligen och säga att det blivit ändrade planer? Hade jag inte suttit vid datorn just då, hade jag ens fått veta det? Och varför ska man få veta saker via fb, personliga saker?

 

Facebook i all ära, det är bra och skoj sida, men när folk går över till att skriva allt offentligt där istället för personlig kontakt, då tycker ialla fall jag att det gått för långt.

 

En annan sak jag ofta undrar över är varför en del lever genom fb istället för att leva livet. Jag kan förstå om man är ensam, sitter långt ifrån sina vänner att man har kontakter via nätet. Och det är bra, det är ett sätt att vara social, inte bli allt för instängd. Men tycker att det mesta av kontakterna borde vara privata, man mailar till varandra. Inte sitter och kort kommenterar och gillar. DET är inte att ha kontakter, ha en form av socialt liv.

Jag kan förstå om man känner sig lite ensam och man lägger ut något för att få en form av bekräftelse att man syns, 

 

Men när en person har som jag ser det ett liv, fast kanske något fattas ändå, men hur hinner man sitta på fb och göra inlägg stup i kvarten. Ja kvarten stämmer många gånger. Ändå har personen ett heltidsjobb, 2 barn (en som precis börjat skolan och en som är tonåring) båda barnen har fritidsakiviteter som det skjutsas till, deltas i som förälder, sitter med som föräldraråd i båda barnens klasser, har djur som tar sin tid med att umgås med dom, ge mat och göra rent i deras burar. Sen på det en partner och tillsammans gör dom olika aktiviteter, som ut i skogen, tar båten ut och fiskar. Alltså som jag ser det ett verkligen fullt liv, det bör inte finnas tid eller ork till att berätta varje liten sak som görs på facebook. Men jo då, det är kommentarer hela tiden; nu gör jag det, nu åkr jag till jobbet, nu gör jag detta på jobbet, nu är jag hemma från jobbet, nu har vi ätit frukost, lunch, middag och vad för mat, nu ska jag ta mig an djuren, nu ska jag hoppa in i duschen, nu är jag trött och ska sova, nu ska jag... nu har jag....det bara droppar in hela tiden om allt och inget.

 

Hur mår man egentigen då? När man som jag ser det jagar bekräftelse om och om igen. Får man inte nog via jobbet, familjen, hobbyn och andra aktiviteter?