Ja dessa piller som ska vara bra när man har riklig mens, som ska hjälpa till att göra det mer drägligt och minska.

 

Jag har nu ätit dom ett tag, igen. Hade dom även när jag var yngre, sen har det inte behövts. Nu finns ett behov av att få den hjälpen.

 

Det är bara det att jag har inte bestämt mig för om dom är bra eller dåliga. 

 

Man ska blöda mindre för att kunna ha en vardagligt liv dessa dagar. Och det gör man, man blöder mindre så det fungerar. Säger inget om det....

Så visst man blöder mindre i mängd under ett dygn, vilket gör att skydd fungerar mer än 10 min.... man kan göra saker utan rädsla för att det ska blöda igenom på kort tid.

 

Men sen är frågan, blöder jag verkligen mindre under hela tiden? Jag äter dom ju också för att inte tappa så mycket blod, för mitt järnvärde. Bara det att när jag äter dom, så visst jag blöder mindre per dygn, men jag blöder istället flera dagar. Så i längden är det helt klart inte mindre, det bara stoppar upp och det blir fler dagar istället.

 

Och ska jag göra något, så är det bra att jag kan få det att blöda mindre mängd men det är jobbigt att det istället blir flera dagar. Så istället för 7-9 dagar blir det upp emot 12-14. DET är inte alls skoj. 

 

Så jag vet inte alls om jag tycker dom är så bra eller.....

ja vuxna sådana, men det är ju ändå ens barn. Den ena bor fortfarande hemma så att hon skulle ramla in under natten var ju ganska väntat. Men inte så tidigt som halv 1 och inte så rund under fötterna som hon var, men glad. Det är huvudsaken, glad och hemma. Då är mamma nöjd.

Men hennes syster har också hamnat här i natt. Kom tidigare, hund och hon ramlade in runt tovlsnåret, hon ännu fullare, eller kanske det mer var sinnesstämningen, ledsen, som avgör hur man uppfattar dom. 

Båda har nog av olika anledningar fått i sig en drink eller två för många, och när ingen av dom varit ute och roat sig samt druckit mer än ett glas vin sen innan jul, ja då tar alkoholen ganska snabbt och effektivt. 

Nu sover den ena i sin säng och den andra är väl nerbäddad i soffan. Övervakade av mig och sina hundar, som rullat ihop sig nära nära sina mattar. *ler*

 

Mina älskade döttrar, så lika på ett sätt men så olika på ett annat. 

 

Sitter och tänker på hur svårt det är när ens barn är ledsna, även som "vuxna". När dom kommer, jag vill bara kunna ta bort det där "onda" men jag vet att vissa saker måste dom klara av själva. Men det är svårt.

Som när det gäller pojkvän, och jag som mamma inte ens gillar killen, tycker han beter sig som ett omoget svin. Men dom känslor man har är svåra att styra för oss alla och nu är dottern kär i honom, Jag försöker att delvis säga min mening, hur jag ser på det, och ja alla hennes vänner också, alla tycker han är trevligt i och för sig, framför allt först, men efter några gångers umgänge så får alla en sorts agg till honom och det är något som inte känns bra. Men sen delvis stötta henne i hennes val. Att försöka få någon att göra på ett visst sätt gör bara att dom agerar tvärt emot. Så jag försöker lyssna, råda, prata och stötta utan att tala om HUR hon ska göra. Inte lätt inte. 

Just nu skulle jag helst vilja åka så trycka upp fanstyget mot väggen och tala om för honom vad jag tycker och anser om den lille skiten. Men så kan man ju inte heller göra, eller kan man...?

 

Hur som helst måste jag ändå säga att det känns väldigt bra att ha en så fin kontakt och nära kontakt som jag har med mina tjejer så att dom aldrig någonsin känner att dom inte kan komma till mig. Oavsett hur eller vad eller varför. Fulla ledsna glada nyktra oroliga upprymda förälskade undrande - jag finns, stöttar dom i deras val, men säger ändå min mening på ett sätt som gör att dom får veta den men utan krav. Dom är för gamla dom måste göra sina egna val misstag och lärdomar.

Jag har småplockat, jag har diskat, jag har varit ute på en tidig morgonpromenad i härligt lätt snöfall, jag tog en långra promenad vid 11 tiden för att det var sånt fint väder, härligt med sol. Hur snön gnistrar i solen. Jag blir så glad, så lycklig, så lugn och harmonisk när jag går ensam ute en sån här fin dag. Det bubblar av glädje inombords.

 

Nu ska jag ta och göra min kvällsmat, kålsoppan. Passar på när jag är ensam. Lunchen blev det rester, fattar inte bara att det var så lite kvar *ler* sen igår. Från kycklingen, det är bara för gott när man grillar kyckligen trädd över en ölburk med massor av goda kryddor.

 

 

 

 

 

 

så har då ett dygn av lite overklig känsla, sen ett dygn av att landa och inse att det var så stor viktnedgång vecka 1. Till att ge en egen press på mig själv och en oro, hur ska jag klara detta, tänk om det bara var en lyckoträff, tänk om jag inte alls kommer gå ner mera, tänk om jag istället går upp.

 

Märker att jag får tankar om att jag måste gå oftare på gymmet, att jag ska promenera längre och kanske lägga in en promenad till. När jag äter sneglar jag på maten och tänker, kanske jag inte ska äta allt utan dra ner på maten.

 

Alltså en inte så bra inre stress på mig själv gav den här siffran mig nu när jag landat lite och börjar tänka logiskt, eller kanske det inte är att ha landat än, och definitivt inget logiskt tänkande. Utan mera icke logiskat med en stressande tanke på sig själv. Den måste jag försöka släppa annars kommer det inte bli bra.

Vara nöjd med det jag åstakommer, känna mig nöjd varje gång jag gått till gymmet, varje promenad, varje dag jag avstått från onyttigheter och ätit bra. Sen ta varje dag, men även om det blir något litet fall så inte ta det så stort, det stör inget om det är enstaka fall, bara ge sig upp på benen igen och fortsätta.

 

Och absolut inte dra ner på maten, äter man för lite går kroppen in i "svält" till slut och då sker heller inget, mer än att man går upp i vikt om man så tittar på ett äpple extra. Vet att det är viktigt att äta, för att få bränsle att orka träna och för att förbränna. Men det är så hårt inmatat i en på något konstigt sätt att ska man gå ner i vikt, så kommer man svälta sig, men får ingen mat, man kommer vara hungrig. Men jag vet att det snarare är precis tvärt om. Äter man rätt, alla måltider och rätt sammansatt mat och någon liten mellanmål så är man snarare mer mätt än när man äter dålig mat och inte alls håller koll på vilka mål man äter och när. 

 

Nej måste få bort pressen i huvudet om att jag ska uppnå denna siffra igen, inte ens Biggest Losers deltagarna som tränar dynget runt klara av det *ler*: Utan se till att jag gör rätt inte till siffran, se allt i det långa loppet istället för det korta vecka från vecka. 

 

Svårt men det ska nog gå om jag får någon vecka till på mig. 

När jag började promenera var det jobbigt att knata på 20 min. Nu tänker jag på att jag började gå lite mer aktivt, lite åt power walk - för mig *ler*. Andra går fortare men för mig är det en aktiv takt som sätter igång pulsen kan man säga. Och så mycket om mina knän klarar av. För jag kan annars lulla runt gå i lagom takt, filosofera utan problem i både en och två timmar. 
Men nu helt plötsligt så blir det väl en mental blockering som gör att jag blir trött redan direkt, men sen så efter ca 10 min så flyter det på. Första gångerna så var som sagt 20 min jobbiga. Och jag tänkte hur sjutton har jag orkat 60 min förr. Men så märkte jag dom sista dagarna att jag går en runda, känner när jag gått den att jag tar ett varv till runt kvarteret så blir det några meter till. Utan att blir trött, det känns bara skönt och märkt att sista promenaderna inte alls med nöd och näppe blivit 20 min utan istället 35 - 45 min.

 

Nu ska jag inte blir överambitiös gällande mina promenader heller, så att dom tar så mycket tid att jag kommer få svårt att hinna med dom när jobb kommer in i bilden. Jag vet att jag har den tendensen att öka hela tiden sen kommer annat in i bilden så blir jag besviken på mig själv att jag inte hinner med och istället för att göra det jag hinner så lägger jag av. Nu ska jag lägga det på en lagom nivå och även om jag vill öka så ska jag låta bli. Bättre kunna hålla det i längden istället. 

 

Morgonens promenad var skön, lite rått ute men nu har jag börjat vänja mig vid att det blivit kallare så nu är det bara skönt igen. 

Så sugen jag blev på kålsoppa idag. Det är just sånt väder ute att man gärna äter soppor, värmande soppor. Och jag föredrar dom med buljong.

Letar nu efter farmors recept, men det verkar ha fått små fötter och traskat iväg. Så jag ska ta och leta lite på nätet och se om jag kan hitta något smarrigt recept, kanske ett enkelt, eller varför inte något lite mer udda, något man inte direkt tänker sig som recept på kålsoppa. Prova nya saker är alltid lika skoj. 

har jag fått på denna man som jag har haft så starka känslor för, känslor som blossade upp rejält i augusti förra året när vi fick ny kontakt.
Så jag har åkt berg- och dalbana med dessa känslor som denna man ger mig. 

 

Och nu gav han mig än mer huvudbry, hur ska man tolka vissa saker?

Män är för svåra at förstå sig på helt enkelt. Kvinnor är hur lätta som helst, den som säger något annat vet inte vad h*n pratar om...

Är det okey att kalla det en tävling, för att få folk att anmäla sig, för att sen egentligen erbjuda dom ett starta upp erbjudande?

 

Här på orten finns ett gym, som också erbjuder viktminskningsprogram. I grupper för att träffas och peppa varandra, samt då även möjligheten att köpa deras mat. För att gå ner lite olika i vikt.

 

Så på facebook lägger dom ut att dom har en tävling, man kan vinna en viktminskningskurs. Man skulle gilla och dela, det där vanliga för att dom ska nå ut till många.

Och jag tänkte att varför inte, tävla kan jag ju göra, jag vinner aldrig något.

 

Så ringer telefonen och en glad hurtig röst talar om att dom gärna vill träffa mig, för samtal efter att jag anmält mig till tävlingen.

Skoj tänkte jag, att dom vill träffas antar jag att dom vill läsa av att ge vinsten till någon som både verkligen är överviktig och är motivierad. Någon som dom då kunde använda i sin egen "reklam" sen för detta.

 

Går iväg på mötet och får då veta att egentligen är det ingen tävling, bara ett sätt att få reklam, nå ut till flera, var lätt att förstå när det inte alls pratas om kurs eller min motivation på ett sätt som jag kanske trodde man skulle göra för att välja ut rätt person/personer för vinst.

 

Nej det var rakt av bara information om programmet, och att man fick en månad gratis OM man skrev på för 6 eller 12 månader. Så skulle den månaden då starta på engång, detta var i början av jan. Men det skulle inte börja någon kurs/grupp förrän i slutet på månaden, kanske i början på nästa månad. 

 

Det här var ingen tävling för mig, jag vann inget, finns många olika program och gym som ger mig en första månad gratis om jag tar och anmäler mig till ett visst antal månader. 

 

För mig hade en vinst varit att få 6 mån gratis, kursen och deras möten plus det som ingår i den summan man betalar varje månad. Här är det mötena i gruppen, kunna få hjälp av coach och tillgång till gymmet. Men att man självklart får betala den "mat" man sen väljer att äta själv.

Eller sätt upp något fint pris för den som gått ner mest i vikt procentuellt under året som startar upp nu i jan. Gratis gymkort 2015, kryssning, spa helg på hotell eller något sånt. DÅ är det en tävling

 

Men icke här inte, det här anser dom vara en tävling....  Man får inte ens provapåmånaden som är gratis utan att först skriva på för 6 eller 12 månader.

 

Lurendrejeri säger jag. Kan inte kalla det på något annat sätt. 

Men vart "anmäler" man sånt här? Liten undran jag har.....

 

 

Ja då har vi kommit en bit in på detta nya 2014, och som vanligt finns det alltid stora förhoppningar på det nya året. Alla nyårslöften som getts, det ser man på gymmet och när man är ute på promenad. Det kryllar bokstavligen av folk som satt igång att träna. Och varje år är det lika intressant att se hur dom sen sakta droppar av en efter en, tills bara den där tappra vanliga skaran är kvar. 

 

Varför ger man egentligen löften som man ändå vet inte kommer gå att hålla? Varför krånglar man till det och gör så stort av det? Och varför startar man upp med en sån fart att man kommer att med all säkerhet inte orka med mer än ett kort tag?

 

Jag har satt upp mina mål nu, ändrat lite filat lite. Men nu är dom klara, men inte fasta, går att ändra på beroende på vad som sker. Det är hälsa, vikt, socialt liv, saker att göra klart och saker att starta upp.

hmmmm funderar, vänder och vrider på olika löften jag tänkt mig att ge detta nyår. Allt från de här vanliga 

• gå ner i vikt
• motionera mera
• inte äta godis
• ....
• ....

nu är det snart nyår igen. Julen har sprungit förbi, dagarna som är kvar av 2013 är räknade på en hand, eller som någon sa, det är ju bara timmar kvar av året. Som vanligt gör jag en liten analys över året som gått, vad hände, vad var bra, vad var dåligt, vad förväntade jag mig eller hoppades på som blev verklighet och vad var egentligen bara en dröm. Har jag lärt mig något under året, hur ska jag ta vara på den kunskapen framåt. Vad vill jag uppnå nästa år, vill jag ha full fart, massor av utmaningar, utvecklas medvetet mer som person, eller är det ett år av mera lugn och ihopsamlande som gäller. Det är många sådana tankar här på årets sista timmar. Och än har jag inte samlat ihop tankarna så pass mycket att jag fått en bra analys. 

 

Det har helt enkelt skett för mycket detta år. Det är så att jag knappt själv förstår hur allt fått plats, hur det svängt så otroligt från ena ändan av skalan till den andra. Hur det varit hopp, gett upp om vart annat. inte bara små gupp på vägen utan riktiga kratrar. 

 

Jag brukar då kika på det horoskop jag fått för året för att se om det stämmer. Har en som gör personligt horoskop till mig och gjort 4 år i rad. Men kan inte påstå att jag känner att det har ens varit i närheten av vad som sen skett. Årets jämförelse mellan det ställda horoskopet och verkligheten avgör om jag kommer att låta henne göra ett för 2014. Jag tror att jag låtit henne göra dom för att jag inte velat såra henne genom att säga "Nej tack, men dom har inte stämt så bra"

Men det är nog dags, varför lägga ut pengar på något som sen ialla fall inte alls stämmer. Då provar jag heldre något annat. Inte så att jag direkt tror på att livet är så enkelt att man kan göra ett horoskop eller lätta tarotkort och få svar. Men jag tycker att det är lite skoj. Speciellt såhär när jag analysar året som gått. Men också för att plocka ut positiva saker att kunna känna att men året som är på ingång kommer att bli kul.

 

Har så mycket att anaylsera klart, att jag till och med köpt mig en anteckningsbok för att där för hand skriva ner allt bit för bit, sen sammanställa det, och vem vet, det finns funderingar på att sen "ge ut den". Inte då att jag tror att något förlag vill ge ut den, inte heller har jag tanken på att göra det själv, trycka upp och sälja. Nej i så fall mera bara att lägga ut den på nätet och låta dom som är intresserade att läsa. Vem vet kanske det kan ge någon annan stöttning, hjälp att våga se positivt på framtiden. 

 

Ja det var lite mitt i natten tankar runt början på slutet av 2013

 

 så sa Sarah att hennes känsla var nu efter dagarna i "buren". Och jag kan förstå att det säkert är en otrolig mäktig känsla att sitta där, vara i sändning dygnet runt, få kontakt med alla dessa personer som ställer upp och sett till att insamlingen fått in så otroligt mycket pengar. Ja vi i Sverige har ett stort hjärta och vi vill hjälpa när och om vi kan, på det sätt vi kan.

 

 

Sitter och lyssnar på Idolvinnarens första album. Det går verkligen fort att få ut albumen efter att programmet har avslutats, allt för att sälja antar jag när det fortfarande är "hett".

 

Nu var han helt klart min favorit från start, kan man annat med en sådan svärmorsdröm *ler*. Jag tyckte om hela hans sätt att vara, hans personlighet som syntes iallafall, Sen att han har ögon och leende som ger honom charm för minst 10 fotbollslag inkl reserver och tränare osv. det gör inte saken sämre. Och jag är jätte glad att han vann, men helt ärligt så inte hade han bästa rösten, men vad gör det. Vet att dom andra killarna och tjejerna som har bra röster kommer att få ge ut sina skivor ändå, kommer att få sina tillfällen. Kanske någon till och med blir "större", vilket ju är vanligast att ettan försvinner och dom som kom precis efter är dom som sen syns mest.

 

Cd´n är helt klart så bra att jag kommer att köpa den. Det är inte så ofta jag köper musik numer, men den här har jag gärna i min samling som en liten baby, man kan nog säga att alla andra cd kommer från allt annat än nya artister, utan mera veteraner.

 

Jag gillar till och med hans "Välkommen in" sorry Veronica Maggio, jag är annars väldigt emot covers, det ska vara orginal, Men det här gjorde Kevin otroligt bra.

 

Men riktigt synd att han blir tvungen att säga nej till "Let´s Dance" i och för sig tittar jag inte på det programmet, men hade varit skoj att se honom dansa.

 

 

 

 

börjar gå mot sitt slut, det är bara ca 11 h kvar, tror jag. 

Här hemma har i stortsett bara det programmet rullat på tv dygnet runt, vi har också varit med och sms önskat låtar, mest för att vara med och ge en liten liten droppe av alla pengar som samlats in. Men det är och förblir just det små dropparna som i slutändan blir en stor helhet. Så inget är ju förlitet egentligen.

 

Först var jag lite skeptisk mot bytet av programledare, men det har fungerat, säger inte att jag tycker att det är så bra att jag vill ha tillbaka dom nästa år. Men det har fungerat. Kodjo har ju helt klart varit behållningen. 

Nu vet jag att jag har lite svårt för förändringar, så det är säkert därför tjejerna inte riktigt tagits emot av mig med öppna armar. Men det har varit trevliga dagar, roliga saker som skett i rutan. 

Roliga i olika bemärkelser, delvis då "hahaha" roliga, man har fått skrattat gott åt lite tokigheter. Roliga i bemärkelsen att det är otroligt att se hur så många människor verkligen ställer upp, samlar in, gör saker för att det ska komma in pengar. 

 

Det jag nog blev mest berörd av var igår, när det ramlade in polisbilar med blåljus i massor runt buren, och hästar osv. Och dom lämnade in ihopsamlat. Sånt gör mig så glad. 

 

Så sitter vi här och säger, "nästa år ska vi väl ta och försöka starta en egen insamling...." och det är påhittiga roliga förslag till vad och hur. Men så vips har ett helt år gått och så är det dags för Musikhjälpen igen, och det blev inget ihopsamlat men samma ord kommer igen.... "nästa år...."

 

Vem vet kanske det ett år faktiskt blir så att vi gör något åt våra planer *ler* vi har ju inte brist på idéer ialla fall.

bara ta fram soppborste och sen damsugare.

 

 

Så var det för mig idag. Kommer hem efter att ha skjutsat dottern, tagit en promenad med hundarna och kommer in. Tar av koppel i hallen, hänger upp jackan och sen när jag precis kommer in i vardagsrummet så kraschar det till och jag tittar. Något i glas har ramlat ner på golvet precis bakom soffan. (Som inte står utefter en vägg utan fritt).

 

Då ville jag bara snabbt få upp allt glas för att inte hundarna skulle göra sig illa. Men nu efteråt så funderar jag på vad det var som ramlat ner och från var? Finns ingen hylla inget alls i närheten mer än soffan. Jag har heller inget i klarglas ens i närheten. Allt som det kunde ha varit som ljuslykta, står fint kvar på sin plats så att säga. 

 

Så nu snurrar det i huvudet på mig. Glaset var inte tunt som ett typ vinglas, inte heller tjockt som i mina ljuslyktor. Har heller inga dricksglas som är i den tjockleken eller ofärgat.

 

Ja det kanske får bli en gåta vad det var som gick sönder, eller så kommer dottern i helgen fråga efter något som var hennes *ler*. Då får jag veta vad, och var den stod, på så sätt få förklaring till hur något gick sänder precis där....

 

 

Igår läste jag på fb om några som hamnade på ett stillastående tåg, på grund av en olycka om skett lite tidigare. Någon hade valt att ta sitt liv genom att hoppa ut framför tåget.

 

Det är sorgligt att någon mår så dåligt att det är den ensa utvägen som finns som val. Men jag kan förstå det och säger inget om det, mer än att det är just sorgligt. Har för några år sedan varit med i en diskussion om detta, där det fanns några som ansåg att det var så elakt mot dom man lämnade efter sig, att det var så egoistiskt att ta livet av sig, inte tänka på föräldrar, barn, nära vänner osv. 

Där kan jag inte alls förstå hur man kan tänka så, att det är egoistiskt. Det visar bara att dom som har den inställningen inte har en aning om hur det är att må riktigt dåligt. För då vill man bara slippa det som gör ont. 

 

Men visst är det hemskt för dom som står personen nära, att den avslutar sitt liv.

 

Samma så läste jag på ett annat ställe en gång att någon tyckte att den som ska ta livet av sig ska tänka på dom som sen får ta hand om det hela, som polis, brandmän, sjukvård osv. Där har jag inte heller riktigt förståelse för varför det skulle vara så hemskt och att det skulle vara viktigt att ta hänsyn till. OBS nu att jag tycker att det är jätte sorgligt när en person inte ser någon annan utväg. men jag tycker att det är skrämmande när omvärlden hittar så för mig lustiga anledningar till varför personen inte skulle göra det. Som t ex tänka på dom som ska ta hand om det. Det visar verkligen att man inte ens försöker förstå personer som mår så dåligt.

 

Däremot kan jag förstå dom som anser att det är väldigt dåligt val att ta livet av sig på sätt där man förstör en annan människas liv, på ett sånt sätt att den kommer ha med sig hela sitt liv att den dödat någon.

Som t ex en tågförare, som råkar ut för att någon hoppar ut framför tåget. Jag förstår att personen som mår dåligt inte alls ser det så, det är bara ett tåg, dom tänker nog inte på att det faktiskt är en människa som kör och bromsar. Att det kan bli en fruktansvärd upplevelse för den personen. 

 

Men samtidigt så när någon mår så dåligt, eller kanske till och med är påverkad av någon form av drog. Så finns inte alls dom här logiska tankarna, där andras påverkan kommer med och förstås.

 

Det är verkligen så sorgligt när detta sker, för alla som på något sätt blir inblandad och får skuldkänslor för att dom borde ha gjort på annat sätt för att förhindra. Vilket oftast inte går, men tanken går åt det hållet, Som bromsa hårdare, styra undan, lyssnat, på annat sätt märkt, finns många varianter på den typen av tankar, men ändå vet nog alla att det hade inte gått ändå. 

 

 

Jag gör sällan det, jag brukar oftast bara nonchalera. 

Har märk att jag sista tiden, eller mera sista året börjat irritera mig mer på olika saker, olika beteenden som personer runt mig har. Vänner som är nära, just i beteenden dom fastnat i och ältar. 

Jag börjar tycka att det är jobbigt och jag kan känna irritation.

 

Har ingen som helst aning om varför det har blivit såhär, varför jag känner så nu men inte gjort förr. Vet inte om det är en positiv sak, att jag är mera med, att jag mer ser mina egna behov, ett jag inte enbart vill utnyttjas av vänner när dom mår dåligt för att dom ska få kräkas ur sig. Eller om det är en negativ förändring för min del.

 

Okända personer bryr jag mig inte alls om, dom berör mig inte. Men så sista dagarna har jag märkt att jag irriterar mig bara mer och mer på en person som finns på perrongen och väntar på samma tåg som jag gör, och åker samma tåg, och har en förmåga att alltid hamna i samma vagn, sätter jag mig på säte inne i vagnen nog sjutton sitter hon nära, tar jag istället klappstol precis vid dörrarna så nog sjutton sitter hon antigen på den andra klappstolen eller i trappan. 

 

Det som mer och mer irriterar mig är att hon delvis sätter sig mitt i - på en av bänkarna och röker, konstant tänds en cigarett och det bolmas. Är inte en perrong en offentlig plats? Där det är förbjudet att röka. Nu får folk röka som dom vill, det gör mig inget egentligen. Men när man märker hur folk runtomkring håller avstånd, inte sätter sig bredvid, hostar... försöker komma undan röken. Det är så respektlöst att sätta sig mitt i när det också är en liten station vi har här. Inte stora ytor. Ta och knata ut på ena kanten, vilken beror lite på vinden anser jag, man tar det håll så att röken inte blåser in mot alla personer. Man vet aldrig vem som är allergisk.

 

Och det här beteendet irriterar mig mer och mer varje morgon.

Sen att hon hela tiden både på perongen och på tåget pratar i sin mobil, högt och ljudligt gör inte mornarna mindre roliga och mindre att irritera sig på. Jag tror att alla som åker samma tåg, som står och väntar på tåget vet allt om henne. Om hennes dotter, delad vårdnad, ex, vänner, fester, vad hon handlat, vad det kostat, att hon köpt massor av julpynt på Rusta och till och med satt upp allt hemma, ja även julgranen sen någon vecka tillbaka. Om hennes jobb, när hon är ledsen eller glad osv.

Jag undrar lite om hon vet om att alla hör och kan allt om henne eller om hon tror att det inte är så högt och märkbart eller om hon vill märkas, höras? 

Oavsett så börjar det bli otroligt irriterande att höra detta pratades varje morgon hela tiden tillsammans med röken.

 

Varför är det så otroligt svårt idag att tänka på sina medmänniskor, visa respekt?

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har märkt nu sista tiden när jag går en kurs, synen på en singel kvinna.

Är man singel är det tydligen något som är "fel" och man ska vara tacksam för varje liten flirt som kommer. Varje man som visar intresse för träff. Jätte tacksam till och med för är man singel så söker man. 

 

Ja jag har stött på förvåning hos flera just män, kursen är bara män (i åldern 25 - 55) och så jag då som kvinna ensam kvinna. Och att jag sen varit singel i mer än 5 år. Då bara måste jag ju bli så glad och tacksam om någon flirtar med mig, vill träffa mig. Jag ska jubla skutta runt och fira. 

 

Det kommer en otroligt fånig min på dom män som försöker få till en träff utanför skolan, när jag säger nej tack. Och på frågan om jag inte vill ha en partner svarar jag nej. Vilket tar någon dag att få in.

Nu när några veckor gått så kommer det så smått in på det här med att sex då? Ja måste ju vilja ha sex.

Och jag är ledsen att jag inte kunnat ta bilder på den minen som kommer fram när jag svarar att jag har sagt jag lever som singel, inte att jag är utan sex. 

 

Men då kommer nästa fenomen in efter att dom fått tänka till lite. Att ja då är jag alltså intresserad av att träffas för bara sex. I deras ögon kanon bra, så då startar inviterna till träff igen. Lite mer fräckt kan man säga. 

Och när jag då igen säger nej, att jag inte alls är intresserad av att träffas. Då blir dom stackarna förvirrade. 

Och ännu mer förvirrade tankar kommer när jag säger att ha sex men inte förhållande är inte samma sak som att ha one-nights, det går så bra att ha som jag har, samma under flera år. 

 

Min tanke är nu, varifrån kommer detta? Att är man singel måste man leta efter någon och vara så tacksam för varje tillfälle till träff. Vill man inte ha förhållande är man lätt att få i säng. 

 

 

verkar det vara igen. Jag har blivit bjuden med som sällskap på en kryssning. Kan blir riktigt skoj. Jag behöver komma iväg lite och koppla av, se lite nya ansikte.

Men samtidigt så är jag lite lite osäker på om jag ska tacka ja. 

 

Varför jag tvekar

Delvis känner jag egentligen inte alls tjejen som bjudit med mig, hon är en arbetskamrat till min ena dotter. Och vi ligger i samma ålder, har sagt hej några gånger när vi träffats ute och blev vänner på fb. 

Antar att hon är lite ensam och söker lite nya vänner.

Sen så vet jag att hon är lite väl glad i sprit, och det finns inget stopp, och hon blir väldigt berusad. Och jag som knappt dricker, och inte alls gillar fulla personer. Det kan bli lite jobbigt. Å andra sidan, kanske om hon har sällskap, skoj, prata, och jag inte hinkar i mig så kanske hon anpassar sitt intag till mitt.

 

Jag ska tänka lite på det innan jag svarar ja eller nej. Helt ärligt är jag grymt sugen på julbordet båten har :)

Och jag vet att om hon blir för full eller försvinner klarar jag mig ypperligt bra ensam. Gäller bara sätta upp vissa små regler.

Som att eventuella flirtar så är det till mannens hytt det får gås, inte till våran. Sen att jag inte kommer hamna i den situationen vet jag. Men tydligen ska hennes aptit på män öka med intag av vätskan.

 

 

Som igår såg jag en film och det var en film som jag gärna hade velat få diskutera handligen med någon. Och någon är helt klart just en partner. Krypa nära, dricka lite vin en lördagskväll, småprata.

Sånt saknar jag så mycket ibland.